Battlefield: Bad Company 2 - The getting pt.2
Vi var nog alla i shock när jag berättade hur mitt Bad Company 2-inköp gått felfritt på alla plan, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Ni kan alla vara lugna, jag vet nu vari problemet låg den dagen.
Klockan är 18.00, och jag lägger skivan i disc tray'en. Rummer är städat, nedsläckt, och ljudet är cranked to 11.
Jag imponeras av hur spelets prolog är förlagd i Japan under andra världkriget. Ca. tio sekunder in får jag ett sms från Lina. Jag pausar lugnt och svarar på det. Återupptar spelet, och får spendera dryga tio sekunder med det innan jag får ytterligare ett meddelande, denna gång från Natalie. Visst, tänker jag. Jag förklarar bara att jag är upptagen, sedan ska det vara lugnt. Innan jag hunnit stänga mobilen ringer Sebbe och vill höra ifall spelet är bra, och jag förklarar att jag inte riktigt tycks kunna komma igång med det. Ett par minuter senare tror jag mig äntligen få leva mig in i spelet, mobilen ligger undanstoppad så att jag inte märker ifall någon försöker få tag på mig.
Då tittar mamma in i mitt rum, och frågar ifall jag kommit ihåg att gå ut med Dyxie. Jag fäller en stilla tår och lägger ned handkontrollen.
När jag 20 minuter senare tar av Dyxie halsbandet och går upp på mitt rum känner jag hoppet återvända. Time to waste some japs. Men nej. Nu ringer Lonnakko. Jag tvekar, men tänker att han faktiskt brukar ha någonting att säga när han ringer. Han undrar ifall jag vill följa med till Dallas, men bemöts av en röst i andra änden som går genom alla känslostadier som följer efter en traumatisk händelse. Ilska, sorg, ånger, förnekelse, acceptans. Jag kommer aldrig att få spela Battlefield: Bad Company 2.
När Lonnakko ett par minuter senare blivit den oförtjänta syndabocken för all världens olycka har jag inget hopp om att jag denna gång kommer att få spela i mer än ett par sekunder innan nästa avledande händelse inträffar. Jag trycker på Start, och som på beställning busvisslar mamma längst ned i trappen. Detta betyder att middagen är serverad. Med en tom blick styr jag stegen mot nedervåningen. Känslocykeln är påväg att upprepas.
När jag för tredje gången slår mig ned i soffan har jag inte längre några som helst förhoppningar om att ens ta mig förbi förtexterna. Jag spelar ett par minuter innan jag får ett sms. Jag bryr mig inte om att läsa det, men meddelandet får skärmen att lysa. Jag sneglar reflexmässigt mot den, och ser den inbyggda klockan i övre hörnet. Plötsligt minns jag, och får till sist se mig själv slutgiltigt besegrad. Det är dags att fara ned till stan och hämta ut biobiljetter till Alice i Underlandet. Den kommer att räcka till klockan 23.15. Och även om jag skulle lyckas ta mig hem utan sällskap är det på tok för sent för att spela på den volym det här spelet förtjänar (Bad Company 2 är det andra spelet efter Bad Company att utnyttja Dolbys HD-ljud-teknik, vilket gör att det, med rätt utrustning, låter helt fantastiskt verklighetstroget). Jag ser därför ingen poäng i att spela det, och går till sängs med något ledset i ansiktet.
Klockan är 18.00, och jag lägger skivan i disc tray'en. Rummer är städat, nedsläckt, och ljudet är cranked to 11.
Jag imponeras av hur spelets prolog är förlagd i Japan under andra världkriget. Ca. tio sekunder in får jag ett sms från Lina. Jag pausar lugnt och svarar på det. Återupptar spelet, och får spendera dryga tio sekunder med det innan jag får ytterligare ett meddelande, denna gång från Natalie. Visst, tänker jag. Jag förklarar bara att jag är upptagen, sedan ska det vara lugnt. Innan jag hunnit stänga mobilen ringer Sebbe och vill höra ifall spelet är bra, och jag förklarar att jag inte riktigt tycks kunna komma igång med det. Ett par minuter senare tror jag mig äntligen få leva mig in i spelet, mobilen ligger undanstoppad så att jag inte märker ifall någon försöker få tag på mig.
Då tittar mamma in i mitt rum, och frågar ifall jag kommit ihåg att gå ut med Dyxie. Jag fäller en stilla tår och lägger ned handkontrollen.
När jag 20 minuter senare tar av Dyxie halsbandet och går upp på mitt rum känner jag hoppet återvända. Time to waste some japs. Men nej. Nu ringer Lonnakko. Jag tvekar, men tänker att han faktiskt brukar ha någonting att säga när han ringer. Han undrar ifall jag vill följa med till Dallas, men bemöts av en röst i andra änden som går genom alla känslostadier som följer efter en traumatisk händelse. Ilska, sorg, ånger, förnekelse, acceptans. Jag kommer aldrig att få spela Battlefield: Bad Company 2.
När Lonnakko ett par minuter senare blivit den oförtjänta syndabocken för all världens olycka har jag inget hopp om att jag denna gång kommer att få spela i mer än ett par sekunder innan nästa avledande händelse inträffar. Jag trycker på Start, och som på beställning busvisslar mamma längst ned i trappen. Detta betyder att middagen är serverad. Med en tom blick styr jag stegen mot nedervåningen. Känslocykeln är påväg att upprepas.
När jag för tredje gången slår mig ned i soffan har jag inte längre några som helst förhoppningar om att ens ta mig förbi förtexterna. Jag spelar ett par minuter innan jag får ett sms. Jag bryr mig inte om att läsa det, men meddelandet får skärmen att lysa. Jag sneglar reflexmässigt mot den, och ser den inbyggda klockan i övre hörnet. Plötsligt minns jag, och får till sist se mig själv slutgiltigt besegrad. Det är dags att fara ned till stan och hämta ut biobiljetter till Alice i Underlandet. Den kommer att räcka till klockan 23.15. Och även om jag skulle lyckas ta mig hem utan sällskap är det på tok för sent för att spela på den volym det här spelet förtjänar (Bad Company 2 är det andra spelet efter Bad Company att utnyttja Dolbys HD-ljud-teknik, vilket gör att det, med rätt utrustning, låter helt fantastiskt verklighetstroget). Jag ser därför ingen poäng i att spela det, och går till sängs med något ledset i ansiktet.
Battlefield: Bad Company 2 - The getting
Ja, eh... det här känns minst sagt märkligt. Battlefield: Bad Company 2 har haft 4 mars som releasedatum sedan flera månader tillbaka. Idag är det den 4 mars, och spelet hade mycket riktigt anlänt till GAME i Skellefteå. Jag gick dit från min praktik på Thomson på lunchen, och sade att jag bokat spelet. Mitt namn fanns i bokningslistan, och jag halade upp betal- och bonuskort. Jag betalade för mig, och fick en påse i handen. Jag fick till och med Limited Edition, utan att ha bett om det. Det innehåller inte mycket, men är heller inte dyrare än vanliga utgåvan.
Inköpet gick snabbt och smärtfritt, och nu ligger spelet här brevid mig på skrivbordet.
Detta är mycket märkligt.
Inköpet gick snabbt och smärtfritt, och nu ligger spelet här brevid mig på skrivbordet.
Detta är mycket märkligt.
Mass Effect 2 - the getting
Att spelreleaser och deras inköp aldrig går problemfritt för mig är det knappast någon som har missat.
Internetproblem med Resident Evil 5, glömde helt sonika bort att boka Gears of War 2, upptäckte att mitt bankkort var borta när jag, efter att ha sovit utanför CK, stod först i kön för att köpa MW2: Prestige Edition. Frågan var inte ifall, utan vad som skulle gå snett när Mass Effect 2 skulle inhandlas fredagen för två veckor sedan. Redan då var spelet några dagar försenat, men det var ingen big deal. Europa är ju trots allt lite, lite sämre än USA. Väl inne på GAME fick jag och Lonnakodlås veta att Collectors' Edition av spelet var försenat till nästa onsdag. Vilket i sin tur betydde att vi 'måste' vänta med att få spela det i minst en vecka till. Man unboxar inte ett spel med sådan level of importance på en onsdag, liksom.
Add to that att Lonnalådbil jobbar 10-21-ish varannan helg, och att helgen då spelet egentligen skulle släppas inte var en sådan. Fredagen som följde onsdagen till vilken spelet blivit försenat var alltså på en helg då han jobbar, och inte kan spela hela fredagnatten. Lonnalol kommer då på att inte jag heller får spela det den fredagen, då han skulle uppskatta en 'masstart' (nej Lollakko, det går inte att skriva tre 'S' i följd).
Vi går alltså dit följande onsdag (förra onsdagen), och halar fram bonuskortet, men bemöts av det oh-so bekanta 'nja, vet ni, att...'. "Vad fan är det frågan om nu då, har leveranbilen kraschat eller??' hinner jag tänka innan Tobbe fortsätter: 'vi har inte fått in det än, för leveransbilen har kraschat. Vi får in det imorgon vid lunch. Kanske.'
Årets wtf är ett faktum. Jag behöver väl knappast nämna att spelet inte heller kom in på torsdagen eller ens fredagen, vilket automatiskt förskjuter min första dejt med Das episka Rymdopera del deux ytterligare en vecka, till nästföljande fredag, där vi är imorgon. Spelet kom in i måndags, en dag då både jag och Lollololol var lediga, så vi tog oss ned i tid, tillsammans med Sebastian och gjorde det som ingen Skelleftebo tidigare lyckats med. Vi köpte Bioware's Mass Effect 2: Collectors' Edition!
Med spelets fantastiskt vackra steelbook i hyllan, och en härlig helg fri från jobb runt hörnet, såg allting ut att ordna sig till slut.
BUT NOOO
Jonas ser till att anordna tex-mex-party-tjohejs, och väljer, trots allt annat än subtila hints från mig och Lonnanej att lördag känns så mycket bättre, att förlägga eventet på denna fredag.
Jag funderar allvarligt på att gå in på GAME med mitt Mass Effect 2 och ge det helt gratis till första person som tänkt köpa det. För Gud vill verkligen inte att jag ska spela det. Jag vet inte varför, men det måste vara av yttersta vikt att jag aldrig någonsin gör det, för såhär mycket har Han aldrig ansträngt sig för att hindra mig från att spela någonting förut.
EDIT: Inte ens den gången då Robin rev sönder hälften av alla GuitarHero-instrument, och jag var tvungen att beställa reservdelar från UK.
Internetproblem med Resident Evil 5, glömde helt sonika bort att boka Gears of War 2, upptäckte att mitt bankkort var borta när jag, efter att ha sovit utanför CK, stod först i kön för att köpa MW2: Prestige Edition. Frågan var inte ifall, utan vad som skulle gå snett när Mass Effect 2 skulle inhandlas fredagen för två veckor sedan. Redan då var spelet några dagar försenat, men det var ingen big deal. Europa är ju trots allt lite, lite sämre än USA. Väl inne på GAME fick jag och Lonnakodlås veta att Collectors' Edition av spelet var försenat till nästa onsdag. Vilket i sin tur betydde att vi 'måste' vänta med att få spela det i minst en vecka till. Man unboxar inte ett spel med sådan level of importance på en onsdag, liksom.
Add to that att Lonnalådbil jobbar 10-21-ish varannan helg, och att helgen då spelet egentligen skulle släppas inte var en sådan. Fredagen som följde onsdagen till vilken spelet blivit försenat var alltså på en helg då han jobbar, och inte kan spela hela fredagnatten. Lonnalol kommer då på att inte jag heller får spela det den fredagen, då han skulle uppskatta en 'masstart' (nej Lollakko, det går inte att skriva tre 'S' i följd).
Vi går alltså dit följande onsdag (förra onsdagen), och halar fram bonuskortet, men bemöts av det oh-so bekanta 'nja, vet ni, att...'. "Vad fan är det frågan om nu då, har leveranbilen kraschat eller??' hinner jag tänka innan Tobbe fortsätter: 'vi har inte fått in det än, för leveransbilen har kraschat. Vi får in det imorgon vid lunch. Kanske.'
Årets wtf är ett faktum. Jag behöver väl knappast nämna att spelet inte heller kom in på torsdagen eller ens fredagen, vilket automatiskt förskjuter min första dejt med Das episka Rymdopera del deux ytterligare en vecka, till nästföljande fredag, där vi är imorgon. Spelet kom in i måndags, en dag då både jag och Lollololol var lediga, så vi tog oss ned i tid, tillsammans med Sebastian och gjorde det som ingen Skelleftebo tidigare lyckats med. Vi köpte Bioware's Mass Effect 2: Collectors' Edition!
Med spelets fantastiskt vackra steelbook i hyllan, och en härlig helg fri från jobb runt hörnet, såg allting ut att ordna sig till slut.
BUT NOOO
Jonas ser till att anordna tex-mex-party-tjohejs, och väljer, trots allt annat än subtila hints från mig och Lonnanej att lördag känns så mycket bättre, att förlägga eventet på denna fredag.
Jag funderar allvarligt på att gå in på GAME med mitt Mass Effect 2 och ge det helt gratis till första person som tänkt köpa det. För Gud vill verkligen inte att jag ska spela det. Jag vet inte varför, men det måste vara av yttersta vikt att jag aldrig någonsin gör det, för såhär mycket har Han aldrig ansträngt sig för att hindra mig från att spela någonting förut.
EDIT: Inte ens den gången då Robin rev sönder hälften av alla GuitarHero-instrument, och jag var tvungen att beställa reservdelar från UK.
RE5 -The getting
Idag kommer den fyra år långa väntan till ända.
Uppföljaren till Resident Evil 4 (som för övrigt är det bästa spelet Capcom satt sin logo på, tillika det bästa spelet till Gamecube), Resident Evil 5 ligger nu i butikshyllorna världen över.
Jo, det släpps faktiskt samtidigt i alla tre regioner, till och med i Australien (!).
Skolan slutade shocktidigt, och jag ska just till att gå in till stan och plocka upp mitt ex till det makalösa priset av (-100)kr. Det stämmer. Jag byter in tre gamla/kassa spel(F.E.A.R., GUN, Timeshit) och får RE5 gratis, plus 100kr på bonuskortet. Inte så jävla illa. Är du en trogen bloggprenumerant vet du att tunga spelreleaser brukar innebära stora problem och lagerrensning i frustrationsfabriken. Som vanligt ser jag inte vad som skulle kunna gå fel denna gång, men det lär jag bli varse inom kort.
Resident Evil-formulan har skakats om ordentligt inför denna installation, och co-op-action är nu det nya hitta-schackpjäser-för-att-öppna-dörren. Alexander Lonnakko blir min kompanjon för resan (och hann paxxa Sheva före mig, den jäveln).
Så måste jag ju även ta ställning till den racism-hysteri som bubblat upp runt spelets provocerande Afrika-tema, med större delen av spelets antagonister mörkhyade. Själv ser jag inte det rasistiska i detta; ingen klagade ju när man mörsade spanjorer i fyran?
Den enda aspekten i denna fråga som gör mig lite obekväm är att vapen och dylikt uppgraderas med hjälp av ädelstenar man finner/snor lite varstans, vapen som sedan används till att skjuta stenarnas rättmätiga ägare. Har du sett Blood Diamond, eller har koll på situationen i Afrika över huvud taget just nu, så vet du vad jag talar om.
Nu drar jag in till stan för att plocka upp en adrenalinchock i DVD-format.
-See you in Kijuju!
Uppföljaren till Resident Evil 4 (som för övrigt är det bästa spelet Capcom satt sin logo på, tillika det bästa spelet till Gamecube), Resident Evil 5 ligger nu i butikshyllorna världen över.
Jo, det släpps faktiskt samtidigt i alla tre regioner, till och med i Australien (!).
Skolan slutade shocktidigt, och jag ska just till att gå in till stan och plocka upp mitt ex till det makalösa priset av (-100)kr. Det stämmer. Jag byter in tre gamla/kassa spel(F.E.A.R., GUN, Timeshit) och får RE5 gratis, plus 100kr på bonuskortet. Inte så jävla illa. Är du en trogen bloggprenumerant vet du att tunga spelreleaser brukar innebära stora problem och lagerrensning i frustrationsfabriken. Som vanligt ser jag inte vad som skulle kunna gå fel denna gång, men det lär jag bli varse inom kort.
Resident Evil-formulan har skakats om ordentligt inför denna installation, och co-op-action är nu det nya hitta-schackpjäser-för-att-öppna-dörren. Alexander Lonnakko blir min kompanjon för resan (och hann paxxa Sheva före mig, den jäveln).
Så måste jag ju även ta ställning till den racism-hysteri som bubblat upp runt spelets provocerande Afrika-tema, med större delen av spelets antagonister mörkhyade. Själv ser jag inte det rasistiska i detta; ingen klagade ju när man mörsade spanjorer i fyran?
Den enda aspekten i denna fråga som gör mig lite obekväm är att vapen och dylikt uppgraderas med hjälp av ädelstenar man finner/snor lite varstans, vapen som sedan används till att skjuta stenarnas rättmätiga ägare. Har du sett Blood Diamond, eller har koll på situationen i Afrika över huvud taget just nu, så vet du vad jag talar om.
Nu drar jag in till stan för att plocka upp en adrenalinchock i DVD-format.
-See you in Kijuju!
L4D -The getting
Att saker mycket sällan går som det var tänkt är väl knappast någon nyhet. Men det hindrar det inte från att komma som en lika stor överraskning och besvikelse varje gång.
Igår bestämde jag mig för att köpa Left 4 Dead via steam, som alltid brukar vara mycket snabbt och hjälpsamt. Men inte denna gång :)
Denna gång tog den glatt mina $49.90, och lade på $12 moms, för att sedan vid själva nedaddningsprocessen gör absolut ingenting. Väntade i en halvtimme, men Steam konstaterade bara att "download starting...". Startade om datorn och allt det där, still nothing. Lucky me att jag både har en extern hårddisk och en vän med L4D som inte bor alltför långt bort. Unlucky me att klockan var 22:00 och att jag inte har körkort och att jag bor i norrland och att det därför var fruktansvärt kallt ute.
Vi lägger över L4D-filerna på min hårddisk medan jag wreakar havoc i Liberty City, och sedan bar det av hemåt igen.
-Fantastiskt! Det fungerar! Och jag har tre av mina vänner på Skype och de har uppe en server med en plats kvar åt mig som Francis! -allting är perfekt i tio sekunder medan jag imponeras av den filmplansch-inspirerade laddningsskärmen.
Jag startar upp allting igen, och Steam tycker att spelet denna gång behöver uppdateras i approximately 20min.
Jag är snart med i spelet igen, och får den där känslan av att vara odödlig. Ingenting kan stoppa mig nu!
Fem minuter senare har jag lärt mig att min dator hatar mig. Att den på absolut lägsta grafikinställningar och med upplösningen på 640x480 ligger på runt 7fps. Fem minuter senare har jag gett upp hoppet om ett fortsatt lyckligt liv, och går till sängs tidigare än jag gjort någon fredag sedan jag fyllde tio.
-Visst fan går jag väl en speldesign-inriktad utbildning, och visst fan borde väl den dator jag får duga till något nyare än DOOM!?
No 360 and crappy computer makes Marcus go maaad.
Igår bestämde jag mig för att köpa Left 4 Dead via steam, som alltid brukar vara mycket snabbt och hjälpsamt. Men inte denna gång :)
Denna gång tog den glatt mina $49.90, och lade på $12 moms, för att sedan vid själva nedaddningsprocessen gör absolut ingenting. Väntade i en halvtimme, men Steam konstaterade bara att "download starting...". Startade om datorn och allt det där, still nothing. Lucky me att jag både har en extern hårddisk och en vän med L4D som inte bor alltför långt bort. Unlucky me att klockan var 22:00 och att jag inte har körkort och att jag bor i norrland och att det därför var fruktansvärt kallt ute.
Vi lägger över L4D-filerna på min hårddisk medan jag wreakar havoc i Liberty City, och sedan bar det av hemåt igen.
-Fantastiskt! Det fungerar! Och jag har tre av mina vänner på Skype och de har uppe en server med en plats kvar åt mig som Francis! -allting är perfekt i tio sekunder medan jag imponeras av den filmplansch-inspirerade laddningsskärmen.
NO MERCY -
Chinballz as: FRANCIS
Sedan stänger datorn av sig. Helt oprovocerat. Frustration.Chinballz as: FRANCIS
Jag startar upp allting igen, och Steam tycker att spelet denna gång behöver uppdateras i approximately 20min.
Jag är snart med i spelet igen, och får den där känslan av att vara odödlig. Ingenting kan stoppa mig nu!
Fem minuter senare har jag lärt mig att min dator hatar mig. Att den på absolut lägsta grafikinställningar och med upplösningen på 640x480 ligger på runt 7fps. Fem minuter senare har jag gett upp hoppet om ett fortsatt lyckligt liv, och går till sängs tidigare än jag gjort någon fredag sedan jag fyllde tio.
-Visst fan går jag väl en speldesign-inriktad utbildning, och visst fan borde väl den dator jag får duga till något nyare än DOOM!?
No 360 and crappy computer makes Marcus go maaad.
Guitar Hero: World Tour -the getting
Efter skolan i fredags tog jag mig in till stan för att gå på GAME (ett ständigt återkommande scenario), och fick mig knappt in i butiken på grund av trängseln och anledningen därav.
Mitt på butiksgolvet balanserade ett dussin enorma lådor på varandra, skrikandes "GuitarHero: World Tour -BUY ME!"..Skyndar ut igen, ut mot närmaste bankomat för att påminna mig om mitt nuvarande fundage.
Gör ett ansiktsuttryck som jag trodde att bara SvampBob kunde göra när jag ser mitt kontoutdrag:
* TILLGÄNGLIGT BELOPP 151,90+
-Hur kan detta gått till?! Stryper mig själv för att kunna se livet passera revy och därigenom kunna påminna mig själv om var alla pengar gått...
-Just ja... vandrar hemåt, denna fredag i snö, även denna fredag i djup besvikelse.
Väl hemma studsar Lina upp och ned vid blotta tanken på att GH:WT släppts och anser pengaproblemet vara en bagatell.
Förklarar att det faktiskt kostar snarast sinnesjuka 1999:- och att det, hur mycket jag än vill hamra på plastinstrument och låtsas att jag är Ozzy, inte är någonting jag är beredd att betala.
Lina tycker att jag (som efter lite förhandlingar blev ett "vi") ska önska mig det i pre-julklapp istället. Ganska smart tyckte jag. Sagt och gjort, och efter lite förhandlingar även här blev ett "2000?!" ett "jag ska prata med mamma, vi får se".
Jag spenderar post-Idol-fredagen med att spela Gears of War 2 med Lonnakko, och vaknar klockan sex på morgonen i min soffa med handkontrollen på magen och med två meddelanden ifrån tidigare nämnda Lonnakko:
Meddelande #1:
recieved 02:24am
from: alle lonnakko
-Hallå asså vafan göru???
Meddelande #2:
recieved 02:36am
from: alle lonnakko
-Äru där eller??
Spenderar lördag morgon och förmiddag i mitt rum, ensam, då lina var inbokad för ledarutbildning hela dagen.
När jag senare blir uppkallad för lunch blockeras trappan av en Fucking Huge Box.
En Fucking Huge Box som skriker "GuitarHero: World Tour -YOU BOUGHT ME!". Papi får en kram värd 1999:-
och jag tar genast upp mobilen och förklarar för Lina i ett sms att "det blev inget GH, de är så snåla asså!".
Fem timmar senare kommer Jenika in i mitt rum.
-Men du sade ju att...! *förstår och ler brett*
Hon greppar micken och sjunger med i What I've done. Någon minut senare kommer även Lina in, och uttropar sitt patenterade 'Menasså vafaAAn!!©' och roffar åt sig trummpinnarna.
PS. jag kommer inte att kunna nås på hemtelefon de närmaste tre veckorna; har inbokad turné i Kentucky och Canada.
Mitt på butiksgolvet balanserade ett dussin enorma lådor på varandra, skrikandes "GuitarHero: World Tour -BUY ME!"..Skyndar ut igen, ut mot närmaste bankomat för att påminna mig om mitt nuvarande fundage.
Gör ett ansiktsuttryck som jag trodde att bara SvampBob kunde göra när jag ser mitt kontoutdrag:
* TILLGÄNGLIGT BELOPP 151,90+
-Hur kan detta gått till?! Stryper mig själv för att kunna se livet passera revy och därigenom kunna påminna mig själv om var alla pengar gått...
-Just ja... vandrar hemåt, denna fredag i snö, även denna fredag i djup besvikelse.
Väl hemma studsar Lina upp och ned vid blotta tanken på att GH:WT släppts och anser pengaproblemet vara en bagatell.
Förklarar att det faktiskt kostar snarast sinnesjuka 1999:- och att det, hur mycket jag än vill hamra på plastinstrument och låtsas att jag är Ozzy, inte är någonting jag är beredd att betala.
Lina tycker att jag (som efter lite förhandlingar blev ett "vi") ska önska mig det i pre-julklapp istället. Ganska smart tyckte jag. Sagt och gjort, och efter lite förhandlingar även här blev ett "2000?!" ett "jag ska prata med mamma, vi får se".
Jag spenderar post-Idol-fredagen med att spela Gears of War 2 med Lonnakko, och vaknar klockan sex på morgonen i min soffa med handkontrollen på magen och med två meddelanden ifrån tidigare nämnda Lonnakko:
Meddelande #1:
recieved 02:24am
from: alle lonnakko
-Hallå asså vafan göru???
Meddelande #2:
recieved 02:36am
from: alle lonnakko
-Äru där eller??
Spenderar lördag morgon och förmiddag i mitt rum, ensam, då lina var inbokad för ledarutbildning hela dagen.
När jag senare blir uppkallad för lunch blockeras trappan av en Fucking Huge Box.
En Fucking Huge Box som skriker "GuitarHero: World Tour -YOU BOUGHT ME!". Papi får en kram värd 1999:-
och jag tar genast upp mobilen och förklarar för Lina i ett sms att "det blev inget GH, de är så snåla asså!".
Fem timmar senare kommer Jenika in i mitt rum.
-Men du sade ju att...! *förstår och ler brett*
Hon greppar micken och sjunger med i What I've done. Någon minut senare kommer även Lina in, och uttropar sitt patenterade 'Menasså vafaAAn!!©' och roffar åt sig trummpinnarna.
PS. jag kommer inte att kunna nås på hemtelefon de närmaste tre veckorna; har inbokad turné i Kentucky och Canada.
