Astro Mixamp 5.8
Jag snubblade över Astro Gaming då de gästade IGN's Podcast i vintras. Astro är stora, även om de ofta hållt sig lite i bakgrunden. De designade bland annat Xbox 360, och står för den utomjordiska image som Alienware har. De presenterade sin nyaste produkt, Astro Mixamp 5.8, som fått strålande recensioner av bland annat IGN. Vad exakt Mixamp 5.8 är för en onödig lyxpryl är lite svårare att förklara.
I grund och botten består Mixamp av två delar, en sändare och en mottagare, som kopplas till ditt ljudsystem för att sedan skicka ljudet trådlöst till mottagaren, i vilken du kan koppla in vilka hörlurar du vill. Mycket användbart för den som vill sitta lite längre ifrån tv'n och se film eller spela sent på kvällen. Men den kan så mycket mer än så. Nu blir det tekniskt. Alla signaler som mottagaren tar emot som är i 5.1 eller 7.1 surroundljud resulterar i virtuellt surroundljud i hörlurarna i andra änden, vare sig de är surroundlurar eller vanliga stereolurar. När jag först hörde det tyckte jag minst sagt att det lät både suspekt och gimmickartat. Men en rad hyllande recensioner senare var jag villig att ge det ett försök (surroundfunktionen gick ju i värsta fall att stänga av). Och förvånande nog fungerar det faktiskt. Tekniken är framtagen med hjälp av Dolby själva, (som typ uppfann surroundljud, typ) och även med ett par earbuds för 250kr låter spel och film med rik ljudbild helt fantastiskt. Du vet, så att det du tidigare tyckte var helt okej plötsligt är mer eller mindre oanvändbart. Det fungerar faktiskt så bra att jag skulle säga att det ger ett övertag i till exempel Modern Warfare eller Battlefield. Och, som sagt, helt trådlöst. Impressive.
Men det slutar inte där heller. Astro Mixamp har beskrivits som en Schweizisk (shwc...shweezsh...) armékniv för anslutningar, och jag kan inte annat än hålla med. Bland annat kan mottagardelen kopplas ihop med en Xbox 360-handkontroll, så att du slipper de obehagliga officiella mickarna och istället kan använda vilket headset du vill för voice chat. Och använder du den funktionen finns även ett reglage för att balansera volymen i spelet med chaten. Det finns även en bass boost-funktion, som även det ofta är gimmickartart och dåligt utfört. Men, än en gång, inte i det här fallet. Det är en mycket subtil bass boost, som snarare ser till att du får ut det mesta av ditt headset än att klistra på bas som dränker de övriga frekvenserna. Både mottagaren och sändaren är mycket nätta och lätta, och med alla funktioner som erbjuds kan jag inte annat än rekommendera Astro Mixamp 5.8 till alla som inte visste att de behövde det. Inte bara för att det är en fantastisk produkt, utan även för att det säljs av ett lika fantastiskt företag.
Astro Gamings produkter går bara att köpa via deras hemsida (www.astrogaming.co.uk), vilket ger en snabbare väg till deras fantastiska service. Då jag fick min Mixamp var tyvärr min sändare trasig (dock har jag misstankar om att det var jag själv som brände kretsarna i den då jag kopplade något improviserat med en alldeles för kraftig SNES-adapter). Ett mail senare var sändaren på väg tillbaka till Astro, och ett par veckor senare hade jag en ny sändare, utan några som helst frågor från Astro. Efter några forumbesök vet jag att nästan alla andra har haft en lika trevlig upplevelse, och att vissa till och med fått gratis tillbehör och extradelar då en produkt varit ur lager.
Now I do believe you owe me some free merch.
I grund och botten består Mixamp av två delar, en sändare och en mottagare, som kopplas till ditt ljudsystem för att sedan skicka ljudet trådlöst till mottagaren, i vilken du kan koppla in vilka hörlurar du vill. Mycket användbart för den som vill sitta lite längre ifrån tv'n och se film eller spela sent på kvällen. Men den kan så mycket mer än så. Nu blir det tekniskt. Alla signaler som mottagaren tar emot som är i 5.1 eller 7.1 surroundljud resulterar i virtuellt surroundljud i hörlurarna i andra änden, vare sig de är surroundlurar eller vanliga stereolurar. När jag först hörde det tyckte jag minst sagt att det lät både suspekt och gimmickartat. Men en rad hyllande recensioner senare var jag villig att ge det ett försök (surroundfunktionen gick ju i värsta fall att stänga av). Och förvånande nog fungerar det faktiskt. Tekniken är framtagen med hjälp av Dolby själva, (som typ uppfann surroundljud, typ) och även med ett par earbuds för 250kr låter spel och film med rik ljudbild helt fantastiskt. Du vet, så att det du tidigare tyckte var helt okej plötsligt är mer eller mindre oanvändbart. Det fungerar faktiskt så bra att jag skulle säga att det ger ett övertag i till exempel Modern Warfare eller Battlefield. Och, som sagt, helt trådlöst. Impressive.
Men det slutar inte där heller. Astro Mixamp har beskrivits som en Schweizisk (shwc...shweezsh...) armékniv för anslutningar, och jag kan inte annat än hålla med. Bland annat kan mottagardelen kopplas ihop med en Xbox 360-handkontroll, så att du slipper de obehagliga officiella mickarna och istället kan använda vilket headset du vill för voice chat. Och använder du den funktionen finns även ett reglage för att balansera volymen i spelet med chaten. Det finns även en bass boost-funktion, som även det ofta är gimmickartart och dåligt utfört. Men, än en gång, inte i det här fallet. Det är en mycket subtil bass boost, som snarare ser till att du får ut det mesta av ditt headset än att klistra på bas som dränker de övriga frekvenserna. Både mottagaren och sändaren är mycket nätta och lätta, och med alla funktioner som erbjuds kan jag inte annat än rekommendera Astro Mixamp 5.8 till alla som inte visste att de behövde det. Inte bara för att det är en fantastisk produkt, utan även för att det säljs av ett lika fantastiskt företag.
Astro Gamings produkter går bara att köpa via deras hemsida (www.astrogaming.co.uk), vilket ger en snabbare väg till deras fantastiska service. Då jag fick min Mixamp var tyvärr min sändare trasig (dock har jag misstankar om att det var jag själv som brände kretsarna i den då jag kopplade något improviserat med en alldeles för kraftig SNES-adapter). Ett mail senare var sändaren på väg tillbaka till Astro, och ett par veckor senare hade jag en ny sändare, utan några som helst frågor från Astro. Efter några forumbesök vet jag att nästan alla andra har haft en lika trevlig upplevelse, och att vissa till och med fått gratis tillbehör och extradelar då en produkt varit ur lager.
Utmärkta produkter, utmärkt design, utmärkt service. Utmärkt, Astro Gaming.
Now I do believe you owe me some free merch.
Sämst hittills på 360?
Efter att ha blivit slaktad utav kompet i GH:WT's Soul Doubt byter jag ut trumpinnar mot handkontroll och ser efter om några nya demon finns ute. Jodå, och jag hade visst redan laddat ned Chrash Time II-demot.
Utan någon aning om vad spelet handlar om, utöver att det är något slags bilspel, eller vad spelutvecklarna tidigare gjort, startar jag spelet. Min intuition som gamer säger mig dock att någonting är fel redan vid startmenyn, och jag säger högt för mig själv "100 spänn på att det suger".
Jag startar spelet, och placeras i en ytterst medelmåttigt modellerad, grå, själlös bil i en minst lika grå och själlös stad. Radion knastrar, och jag välkomnas till spelet av den mest tveksamma röstinsatsen jag hört på år och dar. Men hey, det är underhållande i alla fall. Mannen med brytningen (kanske) börjar rabbla upp vad spelet går ut på och vad min första uppgift är. Jag hör inte ett ord av vad han säger, jag är alldeles hänförd av hur mycket det går att plottra ned en HUD. Tre stycken stora mätare syns i botten av skärmen; en för hastighet, en för nitro och en för...någonting annat. Dessa blir för övrigt enorma (typ halva skärmen) och transparenta när man kommer i närheten av ett hopp, tillsammans med en pil som svajar fram och tillbaka för att visa hur fort jag måste köra för att, eh, klara hoppet. Hur som helst, jag missar vad min uppgift var, och spelet tycks inte vilja tala om det för mig igen. Någonstans. Jag testar att trycka på back, det brukar funka, men denna knapp är mappad till en "respawn"-funktion för min bil. Jag finner det oroväckande att en sådan funktion ens ska behövas.
En pil i skärmens övre kant berättar i alla fall åt vilket håll jag ska, och jag startar bilen. Det är ett hemskt ljud den ger ifrån sig. Min syster som just passerade säger att "sådär låter faktiskt inte en bil".
Pilen som visar varåt jag bör styra min bil snurrar runt rätt friskt, och jag tvingas vända om efter att ha kört ett tag. Jag märker att det krävs två tryck på break/reverse-triggern för att få bilen att backa, och lutar på högerspaken för att rikta kameran åt rätt håll. Ingenting händer. Det går alltså inte att styra kameran. Alls. Över huvud taget. Ungefär här börjar jag fundera på att skriva ett inlägg om spelet på min blogg.
Jag når mitt mål och ser att det är ett hopp. Den enorma mätaren dyker upp och talar om för mig att jag måste köra fortare för att, eh, klara hoppet. Jag aktiverar nitro och träffar rampen med en faslig fart. Jag flyger upp i luften, men är snart nere på marken igen, för någon tyckte att det skulle passa utmärkt att sätta en stor, fet pelare ett par meter framför hoppet. Bilen blir faktiskt skadad av hoppet, vilket leder till att bilens främre högra däck försvinner. Inte lossnar, utan försvinner, så att texturerna runt omkring börjar flacka. Bilen börjar även efter en stund dra något alldeles fantastiskt åt höger och vänster (det växlade friskt), och att få bilen att köra åt rätt håll blev en utmaning. Detta leder såklart till att jag krockar en hel del, med räcken, bilar och väggar. Och varenda gång jag gör det dyker en mätare upp mitt i skärmen och räknar långsamt, långsamt ihop hur mycket skada min krock gjorde i pund, med något slags multiplier också, tror jag. Ofta hinner den inte försvinna innan jag nuddat ett nytt föremål och den börjar räkna ihop resultatet av min skadegörelse. Och även om man tycker att det är ballt att få se frukten av sitt vårdslösa körande i siffror så är jag mycket tveksam till att jag åstadkommit skada för £5,000 när jag skrapat en meter av en tegelmur, varken på min bil eller den stackars väggen.
Man måste för övrigt köra mellan sina uppdrag i den ytterst grå och anonyma staden, något som visar sig vara en större utmaning än själva uppdragen. Jag släpper gasen för att tala med min syster igen. När jag tittar tillbaka på spelet ser jag att min bil står i en brant uppförsbacke, men rullar långsamt uppåt. Så kan det gå när man glömmer att lägga i handbromsen. Efter att ha följt x antal vita ringar på marken som leder mig åt rätt håll ska jag förstå att jag i just i denna vita ring ska stanna. När jag gör det panorerar kameran ut och glider långsamt förbi en parkerad postbil på andra sidan gatan. Radion knastrar. "See that suspicious-looking car? You need to stalk it!". Jag bestämmer mig för att inte ifrågasätta mina order. Efter att ha följt efter bilen någon minut beordras jag att krocka med den tills den stannar. Stackars Postis-Per, tänker jag, och börjar smälla in i den gula postbilen. Spelets imponerande skademodeller visar upp sig. Eller inte. Att få denne postman att fatta vinken är dock lättare sagt än gjort, och jag har nog dängt till den ett 30-tal gånger innan bilen stannar. Sedan måste jag parkera parallellt med postbilen för att arrestera föraren. Jag stannar brevid bilen, och en klocka börjar räkna ned. 5...4...3...2... och så kör postbilen iväg och jag måste göra om det hela.
På väg till mitt nästa uppdrag någonstans i staden krockar jag med min hundrade bil, och just denna krock tycker spelet var så pass ball att jag tvingas se den två gånger till, i slow-motion. Krocken slungar iväg min bil in i ett hörn.
Där jag fastnar.
Tur att respawn-knappen fanns, för utvecklarna visste ju att sådant här händer.
PS. Spelet blir inte bättre än såhär, tro mig. Därför känner jag att jag lika gärna kan kategorisera det här inlägget under 'recensioner'. 3/10.
Om detta är en stillbild från ett hopp eller om bilen
helt enkelt fastnat i luften är svårt att säga
Utan någon aning om vad spelet handlar om, utöver att det är något slags bilspel, eller vad spelutvecklarna tidigare gjort, startar jag spelet. Min intuition som gamer säger mig dock att någonting är fel redan vid startmenyn, och jag säger högt för mig själv "100 spänn på att det suger".
Jag startar spelet, och placeras i en ytterst medelmåttigt modellerad, grå, själlös bil i en minst lika grå och själlös stad. Radion knastrar, och jag välkomnas till spelet av den mest tveksamma röstinsatsen jag hört på år och dar. Men hey, det är underhållande i alla fall. Mannen med brytningen (kanske) börjar rabbla upp vad spelet går ut på och vad min första uppgift är. Jag hör inte ett ord av vad han säger, jag är alldeles hänförd av hur mycket det går att plottra ned en HUD. Tre stycken stora mätare syns i botten av skärmen; en för hastighet, en för nitro och en för...någonting annat. Dessa blir för övrigt enorma (typ halva skärmen) och transparenta när man kommer i närheten av ett hopp, tillsammans med en pil som svajar fram och tillbaka för att visa hur fort jag måste köra för att, eh, klara hoppet. Hur som helst, jag missar vad min uppgift var, och spelet tycks inte vilja tala om det för mig igen. Någonstans. Jag testar att trycka på back, det brukar funka, men denna knapp är mappad till en "respawn"-funktion för min bil. Jag finner det oroväckande att en sådan funktion ens ska behövas.
En pil i skärmens övre kant berättar i alla fall åt vilket håll jag ska, och jag startar bilen. Det är ett hemskt ljud den ger ifrån sig. Min syster som just passerade säger att "sådär låter faktiskt inte en bil".
Pilen som visar varåt jag bör styra min bil snurrar runt rätt friskt, och jag tvingas vända om efter att ha kört ett tag. Jag märker att det krävs två tryck på break/reverse-triggern för att få bilen att backa, och lutar på högerspaken för att rikta kameran åt rätt håll. Ingenting händer. Det går alltså inte att styra kameran. Alls. Över huvud taget. Ungefär här börjar jag fundera på att skriva ett inlägg om spelet på min blogg.
Jag når mitt mål och ser att det är ett hopp. Den enorma mätaren dyker upp och talar om för mig att jag måste köra fortare för att, eh, klara hoppet. Jag aktiverar nitro och träffar rampen med en faslig fart. Jag flyger upp i luften, men är snart nere på marken igen, för någon tyckte att det skulle passa utmärkt att sätta en stor, fet pelare ett par meter framför hoppet. Bilen blir faktiskt skadad av hoppet, vilket leder till att bilens främre högra däck försvinner. Inte lossnar, utan försvinner, så att texturerna runt omkring börjar flacka. Bilen börjar även efter en stund dra något alldeles fantastiskt åt höger och vänster (det växlade friskt), och att få bilen att köra åt rätt håll blev en utmaning. Detta leder såklart till att jag krockar en hel del, med räcken, bilar och väggar. Och varenda gång jag gör det dyker en mätare upp mitt i skärmen och räknar långsamt, långsamt ihop hur mycket skada min krock gjorde i pund, med något slags multiplier också, tror jag. Ofta hinner den inte försvinna innan jag nuddat ett nytt föremål och den börjar räkna ihop resultatet av min skadegörelse. Och även om man tycker att det är ballt att få se frukten av sitt vårdslösa körande i siffror så är jag mycket tveksam till att jag åstadkommit skada för £5,000 när jag skrapat en meter av en tegelmur, varken på min bil eller den stackars väggen.
Man måste för övrigt köra mellan sina uppdrag i den ytterst grå och anonyma staden, något som visar sig vara en större utmaning än själva uppdragen. Jag släpper gasen för att tala med min syster igen. När jag tittar tillbaka på spelet ser jag att min bil står i en brant uppförsbacke, men rullar långsamt uppåt. Så kan det gå när man glömmer att lägga i handbromsen. Efter att ha följt x antal vita ringar på marken som leder mig åt rätt håll ska jag förstå att jag i just i denna vita ring ska stanna. När jag gör det panorerar kameran ut och glider långsamt förbi en parkerad postbil på andra sidan gatan. Radion knastrar. "See that suspicious-looking car? You need to stalk it!". Jag bestämmer mig för att inte ifrågasätta mina order. Efter att ha följt efter bilen någon minut beordras jag att krocka med den tills den stannar. Stackars Postis-Per, tänker jag, och börjar smälla in i den gula postbilen. Spelets imponerande skademodeller visar upp sig. Eller inte. Att få denne postman att fatta vinken är dock lättare sagt än gjort, och jag har nog dängt till den ett 30-tal gånger innan bilen stannar. Sedan måste jag parkera parallellt med postbilen för att arrestera föraren. Jag stannar brevid bilen, och en klocka börjar räkna ned. 5...4...3...2... och så kör postbilen iväg och jag måste göra om det hela.
På väg till mitt nästa uppdrag någonstans i staden krockar jag med min hundrade bil, och just denna krock tycker spelet var så pass ball att jag tvingas se den två gånger till, i slow-motion. Krocken slungar iväg min bil in i ett hörn.
Där jag fastnar.
Tur att respawn-knappen fanns, för utvecklarna visste ju att sådant här händer.
PS. Spelet blir inte bättre än såhär, tro mig. Därför känner jag att jag lika gärna kan kategorisera det här inlägget under 'recensioner'. 3/10.
Om detta är en stillbild från ett hopp eller om bilen
helt enkelt fastnat i luften är svårt att säga
Wired headset > Wireless headset
I samband med inköpet av Halo3 i sember förra året bad jag om att samtidigt få köpa en mic till min 360. Då de hade slut på allt annat gick jag med på att betala lite extra för en trådlös mic (med Halo3-färger och logga=jäää).
Jag har sedan dess inte använt den särskilt ofta (är ingen sådan som drar på mig micen inför varje match bara för att kunna döma ut min överman att han är en "cheating fagget!!"), någon gång då och då när jag spelat med kompisar.
Jag har dock haft tre problem med min trådlösa mic, som jag föreslår att du tar en titt på innan du bestämmer dig för att det viktigaste är att inte få headsetfrilla av plastbygeln.
#1 Batteritiden.
Räcker inte länge, nej. Den tycks dra ström även när du inte använder den, så använder du den bara ett par gånger i månaden blir det bara någon timmes batteritid du får (såvida du inte konstant har micen kopplad till din 360 när du inte använder den...)
#2 Varför går det inte att ladda och prata samtidigt?!
Ursäkta mig, men varför the fuck får man en (relativt) lång sladd att ladda sin mic med, när det ändå inte går att ladda och använda den samtidigt? Detta är inte ett problem jag haft med någonting annat, det går ju med handkontrollen??
#3 Laddaren dog
Som sagt, jag har inte använt min mic särskilt ofta och när den inte använts har både den och laddaren legat omsorgsfullt nedstoppade i ett eget fack i en ryggsäck. Likförbaskat fick laddaren för sig att helt plötsligt sluta fungera häromdagen. Inte glappa eller krångla, bara sluta fungera. Bara sådär. Kände efter sladden med fingrarna, inte en skråma. Testade båda USB-uttagen på 360n, startade om den. Ingenting. Och jag vet inte om det över huvud taget ens går att köpa en ny laddare, eller om jag ens vill göra det om det går.
Slutkläm:
Nu går jag på GAME och köper ett trådigt headset. And so should you.
PS. se bara till så att du har en motorsåg att få upp förpackningen med.
Jag har sedan dess inte använt den särskilt ofta (är ingen sådan som drar på mig micen inför varje match bara för att kunna döma ut min överman att han är en "cheating fagget!!"), någon gång då och då när jag spelat med kompisar.
Jag har dock haft tre problem med min trådlösa mic, som jag föreslår att du tar en titt på innan du bestämmer dig för att det viktigaste är att inte få headsetfrilla av plastbygeln.
#1 Batteritiden.
Räcker inte länge, nej. Den tycks dra ström även när du inte använder den, så använder du den bara ett par gånger i månaden blir det bara någon timmes batteritid du får (såvida du inte konstant har micen kopplad till din 360 när du inte använder den...)
#2 Varför går det inte att ladda och prata samtidigt?!
Ursäkta mig, men varför the fuck får man en (relativt) lång sladd att ladda sin mic med, när det ändå inte går att ladda och använda den samtidigt? Detta är inte ett problem jag haft med någonting annat, det går ju med handkontrollen??
#3 Laddaren dog
Som sagt, jag har inte använt min mic särskilt ofta och när den inte använts har både den och laddaren legat omsorgsfullt nedstoppade i ett eget fack i en ryggsäck. Likförbaskat fick laddaren för sig att helt plötsligt sluta fungera häromdagen. Inte glappa eller krångla, bara sluta fungera. Bara sådär. Kände efter sladden med fingrarna, inte en skråma. Testade båda USB-uttagen på 360n, startade om den. Ingenting. Och jag vet inte om det över huvud taget ens går att köpa en ny laddare, eller om jag ens vill göra det om det går.
Slutkläm:
Nu går jag på GAME och köper ett trådigt headset. And so should you.
PS. se bara till så att du har en motorsåg att få upp förpackningen med.
Gears of War 2 -Recension
Det måste ha varit två mycket hektiska år på Epic Games sedan Gears of War släpptes i november 2006. Har de lyckats överträffa Gears of War och tillför del två tillräckligt mycket mumma för att kännas fräscht igen?
Miljontals spelare har tagit del av Marcus Fenix och Dom's, hela mäsnklighetens kamp emot Locust, Den underjordiska ras som till synes utan tydliga motiv inget hellre vill än att utplåna mänskligheten.
Storyn fick som tydligt framgår sitta i baksätet till fördel för design/grafisk överlägsenhet och ett cover -och stridssystem som var genren överlägsen. Sedan lead designer Cliff Blezinsky avtäckte spelet genom att motorsåga sig in på en scen i San Francisco har spelet gått under mantrat "Bigger, better and more badass".
Så den stora frågan är: lyckas spelet vara just detta? Det korta svaret är: Ja. Hell ja.
Bigger.
Spelet tar vid ett halvår efter bombningen av Locusttunnlarna som avslutade Gears of War, till synes till ingen nytta, då detta bara gjort Locust om möjligt ännu aggresivare. Hela städer sjunker underjord och den enda säkra platsen är staden Jacinto som vilar stadigt på en ogenomtränglig granitbergrund.
Miljöerna denna gång är ofta bra mycket större än tidigare, även om det fortfarande är en mycket linjär berg-och-dalbana man åker på.
Kapitlet med Derricks, stora (stora) fordon som låter COG-soldater skickas ned i Locusttunnlar via tvåmannapods, visar upp storslagna vyer över ett frosttäckt bergspass och gröna skogar. Men just som jag förundras över den vackra utsikten från taket på min Derrick tränger en, två, tre Brumaks fram ur en passage och gör sitt yttersta för att välta vår Derrick och våra kamrater till marken. Samtidigt väller det från ingenstans fram ett hundratal Locustsoldater som ett myller över vägen och Gears of War 2 tar helt plötsligt en helt annan riktning än föregångaren.
Det är inte längre små strider i trånga korridorer mot ett fåtal fiender. Brumaks, Corpsers, Reavers och annat otyg kan numera snarare ses som strössel på slagfälten än mastodonta bossfighter.
Detta är ett fullskaligt krig för mänsklighetens överlevnad, och känslan av att vara en del av något större än ständigt närvarande. Inte minst genom musiken, som bytt kompositör (mannen bakom soundtracket till filmer så som Transformers och Independence Day), som är pampigare och mer påtaglig än tidigare.
Better.
Om Gears of War var en vaniljpuck, med samma tillsynes återanvända krigstärda, gråblaskiga bakgator och lagerlokaler gestaltar Gears of War 2 mer en twister, med långt mer varierade miljöer än tidigare, och ibland även en klick färg som topping. Förutom att försvara staden Jacinto skickas du och din vapenbror Dom ned i hjärtat av Locust näste och gör även kungligt besök hos Locustdrottningen själv. Det bjuds på ponnyridning på både en och två locust-arter och även en mycket blodig sådan inuti den största locusttypen hittils.
Storyn ligger mycket mer i fokus denna gång, och kretsar till stor del runt Dom's sökande efter hans fru Maria, som försvann efter E-day för femton år sedan. Mellansekvenserna är bättre regisserade, så pass att kärlekshistorien mellan Dom och Maria vid sin kulmen framkallar denna konsolgenerations första tår. Den du.
Även rent tekniskt har Gears of War 2 getts ett ansiktslyft. Inga större förändringar syns till, men allt från coversystemet och sprint-funktionen till onlinematchmakingen har tweakats till det bättre. Multiplayerdelen är stabilare och mer jämnvägd än tidigare, och många nya spellägen har lagts till. Bäst av alla är Horde, som låter dig och upp till fem andra spelare välja en multiplayerbana, och sedan samarbeta er genom våg efter våg av allt starkare Locust-motstånd.
Det här är Dizzy. Dizzy älskar sin Betty.
Unreal II-motorn ser (som vanligt) till att allting ser fullkomligt fantastiskt ut, och ljussättningen är denna gång, som Cliffy själv beskriver det, "mer filmisk", vilket innebär starkare konstraster och djupare skuggor, vilket innebär att det både ser och låter förbaskat läckert när en nysnittad Locust exploderar i en blodröd köttfontän och fläckar ned din glänsande COG-rustning. Omgivningar kan nu också till viss del gå sönder. Betongblock och stenflisor lossnar från pelare och skydd, och påverkar inte själva spelandet över huvud taget, men finns där som en pulshöjande grafisk detalj när striden är som mest kaotisk.
More Badass.
Tyckte du att Gears of War var våldsamt? Gears of War 2 är våldsamt. Förjävligt jävla våldsamt.
Vad det dock vinner på är att vara slapstickvåldsamt och framkalla jublande rop och gapskratt snarare än smaklöst äckelvåldsamt som t.ex SAW-filmerna.
Det är omöjligt att ta spelet på allvar när en 150-kilos steroidsyndare med motorsågsgevär sågar itu en bajsful alien, skrikandes "GOD-DAMN SON OF A BITCH!" medan han dränks i liter efter liter plaskvått blod.
Då äcklas man inte. Då skrattar man. Då älskar man Gears of War 2.
Miljontals spelare har tagit del av Marcus Fenix och Dom's, hela mäsnklighetens kamp emot Locust, Den underjordiska ras som till synes utan tydliga motiv inget hellre vill än att utplåna mänskligheten.
Storyn fick som tydligt framgår sitta i baksätet till fördel för design/grafisk överlägsenhet och ett cover -och stridssystem som var genren överlägsen. Sedan lead designer Cliff Blezinsky avtäckte spelet genom att motorsåga sig in på en scen i San Francisco har spelet gått under mantrat "Bigger, better and more badass".
Så den stora frågan är: lyckas spelet vara just detta? Det korta svaret är: Ja. Hell ja.
Du såg rätt. Motorsågsdueller.
Bigger.
Spelet tar vid ett halvår efter bombningen av Locusttunnlarna som avslutade Gears of War, till synes till ingen nytta, då detta bara gjort Locust om möjligt ännu aggresivare. Hela städer sjunker underjord och den enda säkra platsen är staden Jacinto som vilar stadigt på en ogenomtränglig granitbergrund.
Miljöerna denna gång är ofta bra mycket större än tidigare, även om det fortfarande är en mycket linjär berg-och-dalbana man åker på.
Kapitlet med Derricks, stora (stora) fordon som låter COG-soldater skickas ned i Locusttunnlar via tvåmannapods, visar upp storslagna vyer över ett frosttäckt bergspass och gröna skogar. Men just som jag förundras över den vackra utsikten från taket på min Derrick tränger en, två, tre Brumaks fram ur en passage och gör sitt yttersta för att välta vår Derrick och våra kamrater till marken. Samtidigt väller det från ingenstans fram ett hundratal Locustsoldater som ett myller över vägen och Gears of War 2 tar helt plötsligt en helt annan riktning än föregångaren.
Det är inte längre små strider i trånga korridorer mot ett fåtal fiender. Brumaks, Corpsers, Reavers och annat otyg kan numera snarare ses som strössel på slagfälten än mastodonta bossfighter.
Detta är ett fullskaligt krig för mänsklighetens överlevnad, och känslan av att vara en del av något större än ständigt närvarande. Inte minst genom musiken, som bytt kompositör (mannen bakom soundtracket till filmer så som Transformers och Independence Day), som är pampigare och mer påtaglig än tidigare.
You'll be seeing a lot of these guys.
Better.
Om Gears of War var en vaniljpuck, med samma tillsynes återanvända krigstärda, gråblaskiga bakgator och lagerlokaler gestaltar Gears of War 2 mer en twister, med långt mer varierade miljöer än tidigare, och ibland även en klick färg som topping. Förutom att försvara staden Jacinto skickas du och din vapenbror Dom ned i hjärtat av Locust näste och gör även kungligt besök hos Locustdrottningen själv. Det bjuds på ponnyridning på både en och två locust-arter och även en mycket blodig sådan inuti den största locusttypen hittils.
Storyn ligger mycket mer i fokus denna gång, och kretsar till stor del runt Dom's sökande efter hans fru Maria, som försvann efter E-day för femton år sedan. Mellansekvenserna är bättre regisserade, så pass att kärlekshistorien mellan Dom och Maria vid sin kulmen framkallar denna konsolgenerations första tår. Den du.
Även rent tekniskt har Gears of War 2 getts ett ansiktslyft. Inga större förändringar syns till, men allt från coversystemet och sprint-funktionen till onlinematchmakingen har tweakats till det bättre. Multiplayerdelen är stabilare och mer jämnvägd än tidigare, och många nya spellägen har lagts till. Bäst av alla är Horde, som låter dig och upp till fem andra spelare välja en multiplayerbana, och sedan samarbeta er genom våg efter våg av allt starkare Locust-motstånd.
Det här är Dizzy. Dizzy älskar sin Betty.
Unreal II-motorn ser (som vanligt) till att allting ser fullkomligt fantastiskt ut, och ljussättningen är denna gång, som Cliffy själv beskriver det, "mer filmisk", vilket innebär starkare konstraster och djupare skuggor, vilket innebär att det både ser och låter förbaskat läckert när en nysnittad Locust exploderar i en blodröd köttfontän och fläckar ned din glänsande COG-rustning. Omgivningar kan nu också till viss del gå sönder. Betongblock och stenflisor lossnar från pelare och skydd, och påverkar inte själva spelandet över huvud taget, men finns där som en pulshöjande grafisk detalj när striden är som mest kaotisk.
-Jag och Tai hade photoshoot med den nya snapshotfunktionen
More Badass.
Tyckte du att Gears of War var våldsamt? Gears of War 2 är våldsamt. Förjävligt jävla våldsamt.
Vad det dock vinner på är att vara slapstickvåldsamt och framkalla jublande rop och gapskratt snarare än smaklöst äckelvåldsamt som t.ex SAW-filmerna.
Det är omöjligt att ta spelet på allvar när en 150-kilos steroidsyndare med motorsågsgevär sågar itu en bajsful alien, skrikandes "GOD-DAMN SON OF A BITCH!" medan han dränks i liter efter liter plaskvått blod.
Då äcklas man inte. Då skrattar man. Då älskar man Gears of War 2.
- Upplägg - 9.6
-När handligen denna gång hamnat mer i fokus, känns spelet mycket mer komplett, och den fantastiska kampanjen knyter tillsammans med de många nya multiplayer-möjligheterna ihop Gears of War 2 till ett nästintill komplett paket.
- Grafik - 10.0
De mer varierade miljöerna, förbättrade ljussättningen, och extremskarpa texturerna gör detta till det diskutabelt snyggaste spelet någonsin. Ögongodis.
- Ljud - 9.5
- Gameplay - 9.5
- Livslängd - 9.3
- GEARS OF WAR 2 - 9.7
Årets spel.
