---

---

Här är de 50 bästa spel jag haft glädjen att ta del av:

---

#50
Far Cry (2004)



När Far Cry kom 2004 hade jag ingen dator som kunde klara av det. Det spelade ingen roll; jag köpte det ändå. Jag installerade det hos en kompis och vi spelade det i en dryg timme. När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på det. Det var helt magiskt. Det var du, en tropisk ö och så småningom några härliga konspirationer och biologiska experiment som skrämde skiten ur dig. När jag senare själv hade en dator att spela det på var det långt mellan gångerna jag såg solen. Söderhavssolen är ändå att föredra.

The best part:
En fantastisk illusion av frihet. Även fast det oftast gick ut på att ta sig från punkt A till punkt B så är det du som bestämmer hur du tar dig dit. Med båt, efter stranden eller smygandes genom djungeln? Det skadar heller inte att det var ett av de snyggaste spelen någonsin.

---

#49
GTA Vice City (2001)



Mina föräldrar var ytterst tveksamma till GTA. De hade hört om det på tv. Det hade jag också, och självklart var jag tvungen att få tag på det. Sagt och gjort, och även om min engelska inte imponerade back when så var det det första spelet jag spelat som kändes som en film, med djupa karaktärer, dialoger och en story med highs and lows. GTA III må ha varit först, men Vice City var utan tvekan störst, med så mycket atmosfär och fantastiska 80-talsrefenser som jag inte alls förstod att man storknar.

The best part:
Fusket som trollar fram en pansarvagn, i kombination med fusket som gör att fordon kan sväva om de uppnår en viss hastighet.

---

#48
Super Monkey Ball 2 (2002)



En apa i en boll. Lika enkelt som knäppt som genialt. Är det ett plattformsspel? Ett pusselspel? En racingspel? Vem bryr sig? Med grym musik, härlig idiothumor och en perfekt svårighetsgrad blev Super Monkey Ball mitt bästa impulsköp någonsin.

The best part:

---

#47
The Sims (2000)



The Sims behöver ingen introduktion. Det var (och är?) världens populäraste PC-spel. Alla har spelat The Sims, och alla har älskat det.

The best part:
Att låta sin sim dyka ned i poolen, för att sedan radera stegen så att han drunknar. Låtsas inte som att du inte har gjort det.

---

#46
Banjo-Tooie (2000)



Banjo-Tooie är mer nonsens och brilliant, brittisk humor än du orkar med i en sittning, och gör ingenting drastiskt annorlunda än Banjo&Kazooie. Som tur är. Där du i B&K kunde förvandla dig till en myra och en krokodil kan du här förvandla dig till en diskmaskin eller en T-Rex. Bara en sådan sak.

The best part:

---

#45
God of War 3 (2010)



Gudarna har förått Kratos mer än en gång, och de ska åka på däng för det. Varenda en. God of War 3 har sådana fruktansvärda produktionsvärden att man ibland skäms lite för att man rusar förbi alla vansinnigt vackra miljöer och i ett ögonblick sliter sönder de minutiöst snidda grekiska mytologiska varelserna. Det är svårt, det är varierat, det är vackert, det är ganska korkat. God of War 3 är poetiskt hypervåld at its finest.

The best part:
Att något tar tag i dig från första ögonblicket och inte släpper taget föränn det är över är en sliten klyscha, men det har nog aldrig varit så sant som i God of War 3. Men frågan är om mötet med Chronos inte tar priset.

---

#44
Far Cry 2 (2008)



Det enda Far Cry har gemensamt med Far Cry 2 är grundkonceptet med frihet. Sandstränderna i Far Cry har bytts ut mot afrikas djupa djungler, där solljuset knappt tränger igenom lövverken. Med ett ingående vapensystem, flera fraktioner att arbeta för och massor av sidouppdrag som du själv bestämmer hur du klarar av. Planterar du minor på vägen där den fientliga vapentransporten kommer att passera, rammar du den med ett större fordon, eller väntar du till natten då den nått sitt mål för att sedan röka ut fienden med eld? Eller utforskar du bara de 50 kvadratkilometer med öppen mark som spelet erbjuder? Det är upp till dig.

The best part:
Elden. Elden i Far Cry 2 är den bästa någonsin i ett spel, och skapar rök, sprider sig med vinden och kan ödelägga hela slätter om den inte stoppas. Sedan skadar det heller inte att Far Cry ännu en gång var ett av de snyggaste spelen någonsin.

---

#43
Mario Kart: Double Dash!! (2003)



Dynamiken med två spelare per kart må ha varit ganska ytlig, men gav ändå precis så mycket djup som behövdes för att få serien att kännas fräsch igen. Det var fortfarande flamsigt, och en nybörjare hade fortfarande, med lite tur, all möjlighet att komma om en veteran precis på mållinjen. Men Mario Kart har aldrig i första hand handlat om att vinna; det handlar om att ha så mycket idiotskoj det bara går på tre minuter.

The best part:
Shine Theft på banan Pipe Plaza. Gratis adrenalin!
pro tip: spela det inte när någon i huset försöker sova. Inte ens med ljudet avstängt.

---

#42
The Sims 2 (2004)



Simmarna gick från att vara robotar som behövde äta och bajsa till att vara människor, med drömmar och rädslor, intressen och dåliga vanor. De åldrades också, och fick tillslut möta liemannen. Och kanske bjuda honom på middag också, om han var på humör förstås.

The best part:
Den helsköna musiken på äkta nonsensspråk kan muntra upp vilken deprimerad sim som helst. Och det med stegen är fortfarande hilarious.

---

#41
Super Mario Galaxy (2007)




I Super Mario Galaxy finns det ingenting som heter omöjligt. Varje bana (förlåt, galax) har sina egna fysiska lagar, vilket gör att ingen del av spelet är den andra lik. Ifall Nintendo varit giriga hade de utan problem kunnat göra ett helt eget spel av varje bana i Super Mario Galaxy. Dessutom är det (tyvärr) uppfräschande med ett spel som vågar ta ut svängarna rejält vad gäller färg och form. Det enda som egentligen saknas är en högre svårighetsgrad, och... 1080p *suck...*.

The best part:
När de små, gulliga stjärnorna vid Marios skepp matas med så mycket stjärnstoff att de exploderar i ett våldsamt skrik, och blir till... en godisplanet?!

---

#40
Counter-Strike: Source (2004)



First of all: jag har aldrig egentligen spelat Counter-Strike 1.6 i någon större utsträckning, så allt eventuellt konservatistgnäll undanbedes.
Counter-Strike kan vara det rättvisaste FPS'et av dem alla. Det är du och ditt lag mot fienden, och de med bäst taktik och stadigast triggerfinger vinner. Vapnenas balansering, vikten av samarbete och de klassiska kartornas mer eller mindre perfekta design gör att Counter-Strike aldrig blir gammalt, och att ursäkten "så jävla gay, jag skjöt han först!!" aldrig fungerar. Någonsin.

The best part:
*beep...beep...beep..beep, beep-beep-beep-beepbeepbeepbeepbee...*
BOMB HAS BEEN DEFUSED.

---

#39
Diddy Kong Racing (1997)



Hela SNES- och 64-eran gick väl ungefär ut på att Nintendo gjorde spel som Rare sedan gjorde en egen halvmysko, men alltid superb, variant på, (Super Mario -> Donkey Kong Country, Super Mario 64 -> Banjo-Kazooie, Mario Kart 64 -> Diddy Kong Racing) medan järnet fortfarande var varmt. Vad som gjorde Diddy Kong Racing till ett unikt racingspel var att det hade ett storyläge, med varierande uppdrag, världar, hemligheter och till och med bossar.

The best part:
När det gäller ett så pass nostalgiinducerat spel som Diddy Kong Racing är det inte så konstigt att det är musiken man minns bäst. Men hela dealen med Wizpig är ganska awesome också.

---

#38
Dead Rising (2006)



Kom ihåg att detta var före zombies mer eller mindre tog över spelindustrin, då konceptet med zombies fortfarande var relativt fräscht inom mediet. Vad som inte var så fräscht var konceptet med zombies med zombies i just en shoppinggalleria, som var taget rakt av från John Romeros Dawn of the Dead (även om spelets omslag insisterar att så inte är fallet). Men vad gör det när det är så förbaskat kul? Spelet drog nytta av den nya hårdvaran och proppade in fler karaktärer på skärmen än något spel tidigare, och gav dig hundratals vapen att leka med. Du hade alltid ett mål i sikte, men att bli sidetracked av lockande platser och vapen tills du inte längre minns vad du skulle göra var mer eller mindre poängen med spelet.

The best part:
Frank West. He's covered wars, you know.

---

#37
The Elder Scrolls IV: Oblivion (2006)



Where to begin... The Elder Scrolls IV: Oblivions främsta kvalité är att det är ett av ytterst få spel som har en värld som faktiskt känns levande. Människor i staden har alla ett arbete som de utför, vare sig du är där eller inte. Ficktjuven smyger runt och stjäl åt sig även ifall du inte var där och såg det, och nästa gång du besöker byn kanske du hör någon prata om det. Går du fram och deltar i diskussionen får du kanske veta hur han ser ut, och kan följa efter honom till hans hem, där hans stöldgods finns samlat. Kanske hittar du där den där skölden du trodde du tappat för flera veckor sedan. Point is, man vet aldrig vad man får i Oblivion, och att se och göra allt är en näst intill omöjlig uppgift. Spelets enda problem var sättet fienderna levlade med dig, och ibland till och med fortare än dig. Detta gjorde att ju mer man spelade spelet, desto svårare blev det, tills man tillslut vände om och sprang för livet om man såg så mycket som ett rådjur.

The best part:
Oblivion vågar ofta vara mer eller mindre oskriptat, vilket ofta leder till intressanta och unika situationer.
Som exempel träffade jag en gång på en gammal man och hans lilla gård mitt ute i skogen. Han sprang fram till mig och berättade att hans boskap den senaste tiden blivit utsatt för björnattacker. Han utlovade en fin belöning ifall jag kunde ta död på björnen - men när man talar om trollen - och björnen hade plötsligt smygit upp bakom honom och slog ihjäl honom i ett slag. Jag dödade björnen, men var både chockad och besviken över att jag inte längre kunde få någon belöning. Så fick jag en idé, och letade igenom hans kläder och hittade nyckeln till hans hus. Sedan gick jag in i hans hus och tog vad jag tyckte var en passande belöning.

---

#36
Guitar Hero 2 (2006)



Denna gren av musikgenren blev urvattnad på rekordtid, och idag finns ingen som ger så mycket som en suck för ett nytt låtsasrock-spel. Men en gång i tiden var Guitar Hero skiten, och jag har haft några av mina mest intensiva stunder med just Guitar Hero 2. De övriga familjemeldemmarna tyckte först att det verkade lite läskigt, men snart var det ofta fem personer i soffan som slogs om att få spela nästa låt. Och det är där i Guitar Hero's andra storhet ligger, förutom att vara riktigt skoj; alla kan, och vill vara med.

The best part:
Första gången man lyckas med en 5-fret-hammer-on känner man sig lite som en hjälte.

---

#35
Silent Hill 3 (2003)



Det är roligt att bli skrämd. Det är vad jag tänker varje gång jag bestämmer mig för att spela Silent Hill. Men när du står där, en meter från god-knows-what, utan ammunition och en mörk korridor som enda flyktväg, då är det inte lika skoj längre. Senare, när du stängt av spelet igen, minns du det som att det var skitskoj, och därför startar du det igen. Det är en ond cirkeljävel.

The best part:
I Silent Hill är det ljudbilden som regerar. Man vet aldrig vad som omger en, och ljuden som hela tiden teasar vad som gömmer sig i skuggorna är det som skrämmer mest. Som på byggarbetsplatsen, där en lång tystnad bryts av ett mycket dovt knackande bakom en halvfärdig plywood-vägg. Och det spelar ingen roll om jag måste ned i den där kolsvarta tunnelbanan. Jag är (nästan) säker på att jag hörde en skadad hund längst ned i trappen. Fuck that shit.

---

#34
StarCraft 2: The Wings of Liberty (2010)



Starcraft är för RTS-genren vad Counter-Strike är för FPS-genren, och de delar många aspekter: det är svårt, det är oförlåtande, det är rättvist (inte heller här räknas några som helst ursäkter; den som vann var bättre än dig - deal with it). Och det blir aldrig gammalt. Starcraft 2 må i grund och botten vara samma spel som Starcraft, men fler enheter, fler möjliga taktiker, och en perfekt visuell uppgradering gör att det fortfarande kommer att spelas tio år framöver.

The best part:
Starcraft är e-sport at its finest, och däri ligger också en av spelets bästa och något otippade sidor: det är lika kul att se på en intensiv match som det är att själv spela den. Spelets oändliga djup gör att det är lika kul att diskutera en match som att själv fatta besluten, och jag är knappast ensam om att ha legat sömnlös för att jag funderat över speciellt knepiga scenarion.

---

#33
inFAMOUS (2009)



Cole är en guy. Han råkar få elsuperkrafter, och han gillar det inte. Alls. Men han gör vad han måste för att inte målas upp som ett monster, eller tvärtom, beroende på hur du vill spela det. inFamous blandar den öppna och framförallt vertikala världen i Assassin's Creed med unika förmågor som gör att striderna går till på ditt sätt. inFamous är ett av de här spelen som helt enkelt är jävligt kul att spela, och inget annat. Första gången jag spelade inFamous spelade jag 8 timmar i sträck för första gången på många år. That's gotta mean something.

The best part:
Redan vid spelets utgångspunkt känner man sig kraftfull och överlägsen, och det eskalerar bara därifrån. Mot spelets slut krossar man med enkelhet nästan allt motstånd, och det är en svårslagen känsla.

#32
Red Dead Redemption (2010)



GTA i vilda västern. Fast ändå inte. Red Dead Redemption tar sig självt på mycket större allvar är GTA någonsin gjort, och berättar en riktigt bra historia om John Marston, som gör allt vad lagen kräver av honom för att sona sina brott och få återse sin familj. Allt detta i en helt öppen värld där du är fri att göra vad du vill. Och mycket finns det att göra. Jaga vilda djur och sälj deras päls, bli utmanad på duell för att det gick misstänkt bra för dig i poker, gå på det gamla tricket med en vacker dam i nöd vid en kraschad vagn... Balansen mellan stor frihet och ett strikt narrativ är mycket bättre än i något GTA, och det känns aldrig flamsigt.

The best part:
Inte sedan Metal Gear Solid: The Twin Snakes kan jag minnas att jag faktiskt blivit rörd av ett spels slut. När man ett år senare forfarande kommer på sig själv med att tänka på det och tänka "näe...asså va...shit...", då vet man att det var bra.

---

#31
The Neverhood (1996)



Du har aldrig spelat The Neverhood. Och du borde skämmas. The Neverhood är ett point-and-click-spel liksom Monkey Island-serien, men är ändå helt unikt. Hela spelet är byggt (på riktigt) av över tre ton lera, och ihopsatt av över 50.000 bilder animation. En helt vrickad story, en något mentalt svag huvudperson och ett jazzigt soundtrack på mumlad gibberish gör The Neverhood till ett spel olikt något annat. I jakt på bilden ovan snubblade jag över en artikel som säger att spelet kan vara påväg till iOS, vilket gör mig oerhört glad. Att bara ca 40.000 personer spelat The Neverhood är inget annat än en skam.

The best part:

---

#30
Batman: Arkham Asylum (2009)




Före Arkham Asylums release hade jag inte brytt mig om att kolla på så mycket som ett screenshot från det. "Ännu ett bedrövligt licensspel som hoppas kunna rida på The Dark Knights framgångar" tänkte jag, och ignorerade det totalt. Sedan började det strömma in 9/10-recensioner, och jag bestämde mig att det var värt att åtminstone låna av en kompis. Och redan i spelets extremt atmosfäriska intro inser jag vad jag varit nära att missa. En intressant story, karaktärstolkningar som är spot-on, variation, bra ljuddesign, och - framförallt - en genomgående respekt för serien det bygger på. Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans, och det kanske är därför det var så lätt att älska det.

The best part:
Mark Hamills insats som Jokern, utan tvekan. Mark Hamill är Jokern, och det finns ingen som skulle kunna porträttera tidernas bästa bad guy bättre än såhär.

---

#29
Dead Space (2008)



Dead Space's främsta selling point tycks vara att det är oerhört våldsamt. Vilket det är. Men det Dead Space har att erbjuda är så mycket mer. Om jag skulle beskriva det med ett ord skulle det vara 'fokuserat'. Dead Space är ett skräck-actionspel där allt överflöd och all dödtid trimmats bort, så att allt som återstår är åtta timmar av inlevelsefull, och framförallt varierad action. Isaak Clarke, spelets huvudperson, är ingen krigare, utan en mekaniker. Han är långt ifrån smidig, och kan inte hoppa, eller knappt ens springa. Därför känns varje möte med en fiende som en kamp för överlevnad, och inte bara ännu ett hinder som måste röjas undan så att du kan nå ditt mål så snabbt som möjligt. Dead Space är i grunden en extremt linjär bergochdalbana. Men oj vilken bergochdalbana.

The best part:
Alright, alright, jag vet att jag sade att våldet inte är vad som gör Dead Space så bra, men det man minns bäst är ändå alla olika sätt Isaac kan dö på. Det är ofta så våldsamt snuskäckligt att man skrattar åt det, och ibland är det nästan så att man frivilligt låter sig dödas av en särskilt angry-looking fiende bara för att se hur den gör slut på Isaac.




Mirror's Edge är något så otroligt ovanligt som en nyskapande chansning från en ledande utvecklar (DICE) som redan har en stor serie att falla tillbaka på (Battlefield). Mirror's Edge mer eller mindre uppfann (eller åtminstone blåste liv i) action-parkour-genren, och gjorde det med en otroligt läcker art direction och en välavvägd svårighetsgrad. Det sålde tyvärr inte särskilt bra, surprise surprise, men de som gav det en chans är enade om att det är synd om de som inte gjorde det.

The best part:
En googlesökning på orden "Mirror's Edge interior" avslöjar snabbt att någon varit inne i mitt huvud och kollat runt, för att sedan designa min drömstad.

---

#25
The Curse of Monkey Island (1997)



Ny art direction, samma sköna humor. Monkey Island-serien är point-and-click-spel från LucasArts guldera, som blandar gapskratt med frustrerande ologiska pussel, som jag inte kan förstå hur en nioårig pojke utan vare sig engelskakunskaper eller google kunde ta sig förbi. Visst ligger det en nostalgifaktor i spelets höga placering på listan, men ett snabbt besök på Metacritic visar att spelet faktiskt är så bra som jag minns det.

The best part:
Guybrush: If you kill me... there wouldn't be any more Monkey Island sequels. Then, if you kill me, everyone will forget you!

---

#24
Super Smash Bros. (1999)



Alla Nintendos mer eller mindre kända karaktärer samlas för att slåss på arenor tagna från deras respektive spel, satt till välkända toner. Det är svårt att säga exakt varför Super Smash Bros. är ett sådant genialt koncept, men det blir aldrig gammalt, och alltid någon gång under en kväll med kompisarna ställs frågan "Är det Smash Bros?".

The Best Part:
Det extremt tillfredsställande ljudet av en perfekt träff med Homerun Bat.

---

#23
Portal (2007)



Portal är ett äventyrspusselspel i första person. Att pusslen kretsar kring portaler (jag har inte tänkt förklara det, ni vet ändå allihopa vad Portal går ut på) får en att tänka i banor man aldrig gjort tidigare, och när lösningen på ett speciellt knepigt rum dyker upp i huvudet känner man sig som en hjälte.

The best part:
Det som ger Portal det där lilla extra som inget annat pusselspel haft är en på riktigt intressant och engagerande story, som drivs framåt genom övervakningssystemet glaDOS som hela tiden pratar med (och förolämpar) dig. Välskriven humor och hotfullhet kombineras på ett utmärkt sätt som jag aldrig sett förut.

---

#22
Metal Gear Solid: The Twin Snakes (2004)



Metal Gear Solid: The Twin Snakes är Gamecube-remaken av Playstation-originalet, och är definitivt vad du bör spela om du inte är bekant med serien. Det lyckas blanda stealth-action med en gripande story (till skillnad från en viss PS3-uppföljare), och håller än idag trots åldrande grafik. Spelet innehåller dock över fyra timmar mellansekvenser, mind you.

The best part:
Bosstriderna i Metal Gear Solid är som en låda choklad, och går sällan ut på att man helt enkelt "skjuter på det tills det dör". Psycho Mantis läser till exempel ditt minneskort och stänger av handkontrollen, och krypskyttegubben går att svälta ihjäl om man låter spelet stå på i en vecka.

---

#21
Mass Effect (2007)



Mass Effect var ett enormt projekt redan från start; Bioware hade redan innan Mass Effect släpptes bestämt att det skulle bli en trilogi. Och när man förstår hur komplext och komplett det universum BioWare skapat är ser man att tre spel är nödvändigt för att få ut dess fulla potential. I Mass Effect samtalar och förhandlar du lika mycket som du skjuter (det senare oftare ifall du är dålig på det tidigare), och det tar sig den tid som behövs för att allt som sker ska kännas viktigt och trovärdigt. Det må ha varit svajigt i fordons- och stridsdelarna, men det tog Mass Effect igen mångfalt i sitt universum, sin story och sina karaktärer.

The best part:
Utan sin story och sina karaktärer hade Mass Effect varit ett halvtaskigt action-rpg. Med sin story är det ett verkligt intressant äventyr vars skavanker lätt kan förbises.

---

#20
Portal 2 (2011)



Vad Portal 2 främst vill göra bättre än Portal är att berätta en story som hela tiden utvecklas och tar oväntade vändningar. Det till skillnad från Portal, som från start bygger mot samma förutsägbara klimax. Som alla bra uppföljare expanderar det på alla fronter, och introducerar nya karaktärer, nya omgivningar, nya pusselelement och bjuder på ett mycket mer utvecklat universum (nåja, en mycket mer utvecklad fabrik).

The best part:
Liksom Portal är det ett fullkomligt briljant manus som skiner starkast. Jag spelade igenom Call of Duty: Black Ops direkt efter Portal 2, och skillnaden i manuskvalité kan jämföras med faran i tryckskillnaden om man dras upp från en kilometers djup alltför snabbt. Och ska jag välja en del ur spelet så är det utan tvekan återseendet med glaDOS; det gav mig både en och två rysningar.

---

#19
Call of Duty 4: Modern Warfare (2007)



Call of Duty 4: Modern Warfare var spelet som startade alla trender vi idag önskade bara kunde dö. Det är spelet alla än idag försöker kopiera. Det är spelet som bytte ut "Halo-dödare" till "CoD-dödare". Idag finns det ingen spelserie jag hellre önskar kunde dö och glömmas bort än just Call of Duty, men det ändrar inte på det faktum att Call of Duty 4 var bäst i klassen när det kom, eller det är det bästa krigs-fps'et till konsol.

The best part:
Singleplayer-uppdraget All Ghillied Up är lika skriptat som spännande. Och kom ihåg att dessa hårt skriptade stunder en gång var det som skapade variation, till skillnad från dagens Call of Duty, som knappt har några som helst ben att stå på utanför sina skriptade Hollywood-moment. Usch.

---

#18
Mass Effect 2 (2010)



Mass Effect 2 vänder på alla Mass Effects kvalitéer. Där striderna i Mass Effect var styltiga har Mass Effect 2 tagit stor inspiration från Gears of War, och flyter på mycket bättre. RPG-delarna har bantats ned (till det bättre), och där fokus i Mass Effect ligger på storyn är det här karaktärerna som ges mest tid. Du kan (och bör) investera flera timmar i varje karaktärs bakgrund och personliga problem, och om det är att föredra framför en djup story är upp till var och en. Förhoppningsvis får båda lika mycket plats i Mass Effect 3.

The best part:
Introt till Mass Effect 2 är inte att leka med. Det vänder omedelbart upp och ned på allt, och är för mig ett av de mest minnesvärda någonsin.

---

#17
Bioshock (2007)



Bioshock är fantastiskt just för att det är så förbaskat unikt. Varje del i spelet är en helt unik idé som de flesta andra skulle nöja sig med och bygga ett helt spel runt. Spelet tar plats under 50-talet i undervattensstaden Rapture, som byggts för att vara fullständigt liberal och fri från den övre världens politiska korrekthet och regler. Du kommer dock till staden efter att saker och ting gått ordentligt snett, och allt som finns kvar är en läckande brottshåla styrd av sönderdrogade s.k 'splicers'. Utan någon annan att vända dig till leds du genom staden av Atlas, som skyller allt på stadens grundare, Andrew Ryan. En stor mängd oförutsägbara twister senare har du ett rakt igenom fantastiskt spel.

The best part:
Efter att dessa splicers gjort slut på varandra kryper Little Sisters fram för att ta vara på den värdefulla substans som finns i deras kroppar, skyddade av sin egen Big Daddy (bilden). De är helt neutrala och ofarliga så länge ingen lägger sig i deras affärer. Det ligger fördelar i att få tag på en Little Sister, men då måste du först ta dig förbi hennes Big Daddy. Den här risk/reward-dynamiken ger spelet extra djup, och gör det än mer unikt.

---

#16
Metroid Prime (2002)



När den okända studion Retro Studios fick i uppdrag att ta en av Nintendos största serier in i 3D-världen var det nog många som var tveksamma. Fram till att de spelat det i ungerfär fem sekunder. Sedan insåg man vilken fullträff Metroid Prime var, både designmässigt och ljudmässigt. Men framförallt var det den atmosfär som kombinationen gav som imponerade mest. I Metroid Prime har du en hel planet att utforska, och du känner dig inte säker en sekund.

The best part:
Som jag redan nämnt så är närvarokänslan som atmosfären inger bland den bästa i sitt slag, om något slagen av Metroid Primes två uppföljare, som jag tyvärr ännu inte spelat.

---

#15
Gears of War (2006)



Microsoft hade inget Halo när Xbox 360 hade release. Så de chansade på att lägga sina reklamresurser på Epic Games' Gears of War, vilket visade sig vara ett klokt val. Gears of War har satt så många standarder att det nästan kan sägas ha förändrat spelindustrin. Förutom att det gjorde hela sin spelmotor oerhört populär (över hundra spel är nu byggda utifrån Unreal Engine 3) såg Gears of War till att alla tredjepersonsskjutare därefter enligt lag måste ha någon form utav skyddsmekanik. Något som i princip aldrig använts förut i spel finns nu i allt från förstapersonsspel som Killzone, till Ghost Recon och till och med Harry Potter. Att sprintfunktionen sänker och skakar kameran är även det mycket populärt nuförtiden, och Gears of War 2's Horde mode blåste nytt liv i survival-lägen.

Men den enkla anledningen till att alla vill vara Gears of War är såklart att det är helt våldsamt bra. Och helt våldsamt våldsamt. Maskingevären har undermonterade motorsågar, hälften av alla vapen är explosiva, och slafsiga köttstycken ligger utspridda efter en avklarad strid. Från karaktärer till fiender till story och vapen; allt i Gears of War är så over the top som det någonsin kan bli. Och när det är så snyggt och tight som Gears är det helt enkelt straight-up skitskoj.

The best part:
Maskingevären har som sagt undermonterade motorsågar.

---

#14
Star Fox 64 / Lylat Wars (1997)



Världens kanske mest quotable spel måste ha någonting alldeles extra, då det är precis lika roligt idag som när det släpptes. Visst går det att klara ut på under en timme, men alla hemliga vägar, bonusbanor och rekordförsök gör att det håller längre än de allra flesta spel. Lylat Wars är så mycket en klassiker som ett spel överhuvudtagetkan vara. Varför skulle vi annars utbrista "omg, det här!" till varje bana, varje boss, varje citat, låt och krystad dialog?

The best part:
Voice actingen är så dålig/bra att man kommer ihåg exakt allting. Du vet till exempel precis hur "You'll never defeat Androooss!!" och "Cocky little freaks!" låter.

---

#13
Goldeneye 007 (1997)



Goldeneye 007 var aldrig tänkt att bli något stort. Det utvecklades under större delen av tiden som ett sidoprojekt hos Rare av några enstaka anställda. Att det skulle revolutionera FPS till konsol och mer än tio år senare fortfarande användas som måttstock för både single- och multiplayer hade nog ingen gissat på hundra år. Men så blev det, och vapnen, uppdragen, musiken, multiplayermatcherna och fiendernas outgrundliga sidovolter har alla en särskild plats i våra hjärtan.

The best part:
Alla älskar Facility.

---

#12
Halo: Combat Evolved (2001)



Fram till Halo ville alla vara Goldeneye eller Quake. Men efter Halo ville alla vara Halo. Halo kan enskilt vara anledningen till att Microsoft fortfarande är kvar i spelindustrin tio år senare, och inte totalfloppade med sin Xbox. Som de flesta spelen här mot slutet av min lista så har Halo allt. Fängslande sci-fi-story? Check. Varierade och väl genomtänkta miljöer? Check. Variation och nytänkande i både vapen och motstånd? Check. Episk musik? Dubbelcheck. Även multiplayer, som kom att bli seriens största dragning, tog redan här splitscreen-spelande till nya höjder.

The best part:
Det är oerhört svårt att välja ut det bästa med Halo: Combat Evolved. Jag får säga hela kampanjen, då det är hur väl alla delar går ihop som gör det här spelet så förbaskat bra.

---

#11
Resident Evil 4 (2005)



Resident Evil 4 förändrade serien drastiskt, men bara till det bättre. Tempot drogs upp, zombierna var numer hyperaggresiva spanjorer och ammunition fanns i drivor. Dessutom var det det snyggaste spelet under hela konsolgenerationen, vilket lät Capcom skapa göra omgivningar och bossar som inte varit möjliga tidigare. Variation var nyckelordet, och innan det var över hade man besökt spanska byar, ett enormt slott, en militärbelägrad ö och underjordiska laboratorier. Resident Evil 4 är seriens höjdpunkt och ett av de bästa spelen till Gamecube.

The best part:
Den första halvtimmen av Resident Evil 4 vet man inte vad man ska förvänta sig. Leon knackar på i en liten stuga i en lövgul skog och frågar efter en försvunnen kvinna. Mannen i stugan vänder sig till sin vedhög brevid den öppna spisen och blir kvar en stund. Sedan kastar han sig mot Leon med en yxa i handen, och Leon skjuter honom. Innan man hunnit samla sig hörs ett hemskt oljud utifrån, och när man tittar ut genom fönstret ser man en stor pöbel närma sig med facklor och högafflar i hand. And it's all downhill from there.

---

---

#10
Shadow of the Colossus (2005)



Shadow of the Colossus slår ett hårt slag för spel som konstform, och fungerar inte som något annat spel varken före eller efter det. Wander har förlorat sin älskade, och det enda som kan väcka henne till liv är att fälla de 16 kolosser som finns i landet. Allt du har är din häst, ditt svärd och din pilbåge. Du får inga nya egenskaper, och du blir inte starkare eller bättre under spelets gång. Det är i sin grund oerhört simpelt; du färdas mellan varje koloss och försöker döda dem, en efter en. Men att fälla en koloss känns aldrig som en seger; det känns som att du tagit ett liv för ett egoistiskt syfte.

Shadow of the Colossus tar mer än något annat spel den tid det behöver för att berätta sin historia. Färderna till häst tar ibland över tio minuter, och själva striderna kan ta upp emot en timme. Hela spelet känns som en levande tavla, och de som ger det en chans har något mycket speciellt att se fram emot.

The best part:
Upplevelsen.

Protip:
Shadow of the Colossus och ICO släpps om ett par veckor bundlade till PS3, uppgraderade till underbar 1080p. Köp.

---

#9
Perfect Dark (2000)



Att Goldeneye 007 skulle vara höjden av FPS på Nintendo 64 är en vanlig missuppfattning; med Perfect Dark tog Rare med sig alla läxor de lärt sig från Goldeneye 007, och tar allting till helt nya höjder. På samma sätt som Goldeneye var först med mycket tog även Perfect Dark konsol-FPS till en ny nivå. Perfect Dark har en story som faktiskt står i fokus, och sättet den berättas på var näst intill revolutionerande. Bara det att spelet har full voice acting för alla karaktärer gör oerhört mycket, och i kombination med mellansekvenser och in-game dialog skapade Perfect Dark ett universum som kanske för första gången kändes trovärdigt. Grafiken, musiken, storyn, de överdrivna sci-fi-vapnen. Bara en sådan sak som att man mellan uppdragen kan gå runt på argenturen där spelets protagonist Joanna jobbar. Perfect Dark är inte bara en samling korridorer fyllda med bad guys; det är ett äventyr som är mer genomtänkt än det mesta annat före det.

The best part:
När skiten oundvikligen träffar fläkten i varje uppdrag kickar X-versionen av uppdragets soundtrack igång, och man blir lika taggad på att sparka röv varje gång. Men vad som onekligen imponerar mest med Perfect Dark är de helt otroliga lyft som gjorts sedan Goldeneye 007.

---

#8
The Legend of Zelda: The Wind Waker (2002)



Hästen blev en båt och Link blev gullig. Många var skeptiska, men som vanligt när det gäller Nintendo så kan man lita på att de vet vad de gör. Förutom en tidlös art direction bjuder The Wind Waker på några av seriens mest innovativa tempel och färggranna karaktärer (bokstavligt talat). Det är Zelda, men på ett annat sätt, och det är ett av de där spelen man bara blir glad av att spela, och lite blöt i ögonvrån av att tänka tillbaka på.

The best part:
Förutom en oerhört mysig inledning är det tveklöst återseendet med Temple of Time jag minns bäst. Inga spoilers.

---

#7
Super Smash Bros. Melee (2001)



Grundpelarna från Super Smash Bros. är desamma: spöa skiten ur varandra tills alla utom en flygit ur skärmen. Men läcker grafik, många fler karaktärer, nästan dubblerat antal attacker per karaktär, nya banor och massor av saker att låsa upp räckte mer än väl för att ge spelet näst intill oändlig livslängd, ännu en gång. Super Smash Bros. Brawl må vara glasyren på tårtan, men det var Melee som såg till att serien uppfyllde sin potential. Tillsammans med ett gäng kompisar är Super Smash Bros. något av det roligaste man kan ha med en handkontroll i handen.

The best part:
Panikhetsen som uppstår när bara två spelare återstår, båda med 150% damage.

---

#6
Donkey Kong Country (1994)



Donkey Kong Country pressade SNES-konsolen till sin gräns på alla tekniska plan; Rare klurade ut hur man kunde skapa 3D-objekt till en konsol utan egentligt 3D-stöd, och kunde skapa otroligt levande och färgstarka miljöer och karaktärer, och dessutom ha en grym ljudbild. Varje bana är en fröjd att både se på och spela, och med Rares typiskt brittiska humor ovanpå det hela så hade Rare tagit Nintendos koncept och gjort det till sitt egna. Och jag älskar varje sekund av det.

The best part:
När den apsvåra (...) minecart-banan dyker upp halvvägs in i spelet bestämmer man sig för att DKC på riktigt är något av det bästa till SNES.

---

#5
Half-Life 2 (2004)



Vad som gör Half-Life 2 till vad det är, förutom helt fantastisk design på alla plan rakt igenom, är dess narrativ. Här presenteras inte storyn genom långdragna cutscenes eller bulletpoint-texter som punkt för punkt säger åt dig vad som måste göras. I Half-Life 2 spelas storyn ut framför dig som en film, och du befinner dig alltid mitt i händelsernas centrum. Och det är just den totala inlevelsekänslan som engagerar så mycket.

The best part:
Genom stora delar av spelet är du tillsammans med Alyx Vance (bilden), som mycket väl kan vara den bästa spelkaraktären någonsin. Hon är inte skriven som något slags sexuellt lockbete, och hon är inte överdrivet heroisk eller bad-ass. Hon är skriven som om hon var din vän, och mot spelets slut bryr du dig så mycket om henne att du kommer på dig själv med att känna dig lite olustig över det. När Alyx kramar om en i början av Half-Life 2: Episode 1 bevisar Valve en gång för alla att de är bäst i branschen på mänsklighet.

---

#4
Banjo-Kazooie (1998)




Banjo är en björn i gula shorts vars syster Tooty blivit kidnappad av häxan Gruntilda, som vill suga åt sig Tootys skönhet genom en magisk manick. Till sin hjälp under räddningsuppdraget har Banjo sin bästa vän Kazooie, en fågel som bor i hans ryggsäck. Alla karaktärer i spelet talar i diverse oljud, till exempel rapar, pruttar eller manliga stönanden, och den vänlige rosa shamanen Mumbo Jumbo kan förvandla Banjo till både en myra och en pumpa. Detta kan vara användbart till exempel när du vill hjälpa Gruntildas sopkvarn Clanker, som är en robothaj, som inget hellre vill än att komma ur kloaken och se horisonten.

Wait. What.

The best part:
Banjo-Kazooie är ett spel som perfekt sammanfattar Rare som utvecklare; det är helknäppt, det har helt unik humor, grafik och ljud som pushar konsolens gränser, har stort omspelningsvärde, och har ett soundtrack som inte går att ta fel på. Banjo-Kazooie är det bästa spelet från vad som en gång var en av världens bästa spelutvecklare, och den utvecklare som bättre än någon annan förstod vad som gör ett spel roligt att spela.

---

#3
Super Mario World (1991)



Visst kan Super Mario Bros. 3 vara det bästa Mario-spelet till NES, men att Super Mario World är den bästa 2D-plattformaren av dem alla är det ingen tvekan om. Systemet med en världskarta fanns fortfarande kvar, och det var en fröjd att navigera. Spelet introducerade även Yoshi, som gjorde otroligt mycket för spelets variation, tillsammans med nya uppgraderingar som manteln, snurrhopp och möjligheten att plocka upp koopaskal. De flesta banor hade dessutom en eller flera hemliga utgångar som tog dig till nya delar av världskartan. Trots att jag idag spelat flera hundra timmar Super Mario World har jag knappast sett allt, vilket gör att det är ett spel som alltid är värt att gå tillbaka till. Ytterst få spel är lika bra efter tjugo år, men Super Mario World är sannerligen ett av dem.

The best part:
Yoshi är en fantastisk uppfinning. Lägg till det att hans förmågor ändras med Marios powerups, och att banorna (och musiken!) ändras efter dem, och du har ett spel som är precis så djupt som du vill att det skall vara.

---

#2
Super Mario 64 (1996)



Med Super Mario 64 skulle Nintendo ta sin största spelserie in i den tredje dimensionen. De hade aldrig gjort spel i 3D förut, och det var inte heller en självklarhet att Mario skulle göra sig bra på det viset. Men på första försöket skapar Nintendo ett av världens bästa spel. Super Mario 64 var det första spelet att släppas till Nintendo 64, och det satte omedelart ribban som ingen annan lyckades höja under hela konsolgenerationen.

Att spelet dessutom känns som ett Mariospel, trots att så mycket förändrats är en bedrift i sig. Goomas, Koopas, Bob-ombs, Bullet-Bills och Bowser finns alla med, och även de klassiska miljöerna så som en lavavärld, en vattenvärld och stressigt plattformande högt ovan molnen finns tolkade. Dessutom är musiken typiskt Mario, trots att inga gamla melodier återanvänts, och instrumentpaletten utökats drastiskt. Helt nya powerups finns dessutom att låsa upp, och öppnar upp nya möjligheter, precis som i Super Mario World. Det är nästan så att man tror att Nintendo hade allting planerat när de skapade Super Mario Bros. för 25 år sedan.

Super Mario 64 är inget mindre än ett legendariskt spel, och håller liksom Super Mario World än idag världsklass. Och det på första försöket.

The best part:
Tolkningen av alla klassiska element från de tidigare Mariospelen är helt enkelt perfekt.

---

 

The Legend of Zelda: Ocarina of Time är världens bästa spel. I likhet med Super Mario 64 var det dags för Nintendo att ta en av sina största serier in i en 3D-värld, och i likhet med Super Mario 64 gör man det med enorm framgång i alla aspekter. Det är ett spel som använder sig av hela spektrumet på alla områden. Omgivningarna sträcker sig från ljusa och mysiga, små och mörka till stora och vackra, storslagna och hotfulla. Karaktärerna och deras problem sträcker sig från underhållande knäppa till gravallvarliga.

 

Fienderna tar form i allt från små insekter till snabba skelettsoldater och enorma drakar och spindlar. Vapnen och utrustningen är av alla alla tänkbara slag; från små till stora svärd, slangbellor och pilbågar; bomber som kan läggas, kastas eller åka upp efter väggar; dräkter med varierande egenskaper, till och med järnskor som låter en gå under vatten eller skor som låter en sväva en kort stund. Musiken sträcker sig från minimalistiskt och gullig till dånande episk, och lyckas förmedla alla tänkbara känslor.

 

Varje område utanför spelets enorma hubvärld Hyrule (som kan korsas antingen till fots eller häst, eller med hjälp utav någon av ocarinans magiska melodier) har ett eget tema, och ett eget folkslag som bebor dem. Vattenriket bebos utav Zorafolket, som är slanka och vackra krigare, medan vulkanen bebos utav de klumpiga och oberoende Goronerna. I öknen hittar du Gerudos, en piratklan som ingen vill ha att göra med. I varje del av Hyrule finns flera sidouppdrag att ta sig an, utöver de stora tempel som för huvudstoryn framåt.

 

Att skriva om allt som Ocarina of Time har att erbjuda är en omöjlighet, men det är det mest storslagna, vackra, varierade och engagerande äventyret spelvärlden har att erbjuda. Ingenting i Ocarina of Time känns ogenomtänkt eller halvdant; det är ett spel som nästan konstant presenterar en ny variant på perfektion. Det är ett spel som inte lämnar någonting att önska. The Legend of Zelda: Ocarina of Time är världens genom tiderna bästa spel. Och det på första försöket.