Ett utav mina klipp på Youtube har börjat ta fart, och kom idag över 200,000 visningar. För att fira detta tänkte jag uppmärksamma några av de mer tänkvärda kommentarerna den samlat på sig under de månader den legat uppe för världen att ta del av.

Kommentarerna gäller en video där jag dragit ut en låt 800%, för att göra den mer till en avslappnande upplevelse än en faktisk låt.

Klippet hittar du här:
http://www.youtube.com/watch?v=qYgc1aPeHXU

---

On behalf of everyone who watches this video i would like to be the first to call you a cunt. -Khanisghen

Uncharted 3 briljerar på i princip alla punkter. Det är ett av de vackraste, mest varierade, oförutsägbara och genomgående imponerande spelen på mycket länge. Och just därför sticker de små sakerna ut. Som till exempel förändringarna i de nya karaktärsmodellerna. I de flesta fall är de till det bättre; sättet ögonen rör sig är mänskligare och mer trovärdigt än någonsin, och Drake's löjligt detaljerade ansikte förmedlar alla tänkbara känslor utan att han ens behöver säga något.

Men inte alla förändringar är till det bättre, och en sak sticker ut mer än något annat: Elena.
Elena är Drake's on-off love interest, och är fascinerande just för att hon är så stark och oberoende. Detta reflekterades även i hennes utseende, som kategoriserades 'vacker', snarare än 'sexig'. Men någon på Naughty Dog tyckte att detta behövdes ändras på till Uncharted 3, och resultatet är någonting som lutar mer mot en halvasiatisk underklädesmodell snarare än en brådmogen journalist som inte tar någon skit.

 

Uncharted lägger stor fokus på karaktärerna, så även jag.

---

---

Här är de 50 bästa spel jag haft glädjen att ta del av:

---

#50
Far Cry (2004)



När Far Cry kom 2004 hade jag ingen dator som kunde klara av det. Det spelade ingen roll; jag köpte det ändå. Jag installerade det hos en kompis och vi spelade det i en dryg timme. När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på det. Det var helt magiskt. Det var du, en tropisk ö och så småningom några härliga konspirationer och biologiska experiment som skrämde skiten ur dig. När jag senare själv hade en dator att spela det på var det långt mellan gångerna jag såg solen. Söderhavssolen är ändå att föredra.

The best part:
En fantastisk illusion av frihet. Även fast det oftast gick ut på att ta sig från punkt A till punkt B så är det du som bestämmer hur du tar dig dit. Med båt, efter stranden eller smygandes genom djungeln? Det skadar heller inte att det var ett av de snyggaste spelen någonsin.

---

#49
GTA Vice City (2001)



Mina föräldrar var ytterst tveksamma till GTA. De hade hört om det på tv. Det hade jag också, och självklart var jag tvungen att få tag på det. Sagt och gjort, och även om min engelska inte imponerade back when så var det det första spelet jag spelat som kändes som en film, med djupa karaktärer, dialoger och en story med highs and lows. GTA III må ha varit först, men Vice City var utan tvekan störst, med så mycket atmosfär och fantastiska 80-talsrefenser som jag inte alls förstod att man storknar.

The best part:
Fusket som trollar fram en pansarvagn, i kombination med fusket som gör att fordon kan sväva om de uppnår en viss hastighet.

---

#48
Super Monkey Ball 2 (2002)



En apa i en boll. Lika enkelt som knäppt som genialt. Är det ett plattformsspel? Ett pusselspel? En racingspel? Vem bryr sig? Med grym musik, härlig idiothumor och en perfekt svårighetsgrad blev Super Monkey Ball mitt bästa impulsköp någonsin.

The best part:

---

#47
The Sims (2000)



The Sims behöver ingen introduktion. Det var (och är?) världens populäraste PC-spel. Alla har spelat The Sims, och alla har älskat det.

The best part:
Att låta sin sim dyka ned i poolen, för att sedan radera stegen så att han drunknar. Låtsas inte som att du inte har gjort det.

---

#46
Banjo-Tooie (2000)



Banjo-Tooie är mer nonsens och brilliant, brittisk humor än du orkar med i en sittning, och gör ingenting drastiskt annorlunda än Banjo&Kazooie. Som tur är. Där du i B&K kunde förvandla dig till en myra och en krokodil kan du här förvandla dig till en diskmaskin eller en T-Rex. Bara en sådan sak.

The best part:

---

#45
God of War 3 (2010)



Gudarna har förått Kratos mer än en gång, och de ska åka på däng för det. Varenda en. God of War 3 har sådana fruktansvärda produktionsvärden att man ibland skäms lite för att man rusar förbi alla vansinnigt vackra miljöer och i ett ögonblick sliter sönder de minutiöst snidda grekiska mytologiska varelserna. Det är svårt, det är varierat, det är vackert, det är ganska korkat. God of War 3 är poetiskt hypervåld at its finest.

The best part:
Att något tar tag i dig från första ögonblicket och inte släpper taget föränn det är över är en sliten klyscha, men det har nog aldrig varit så sant som i God of War 3. Men frågan är om mötet med Chronos inte tar priset.

---

#44
Far Cry 2 (2008)



Det enda Far Cry har gemensamt med Far Cry 2 är grundkonceptet med frihet. Sandstränderna i Far Cry har bytts ut mot afrikas djupa djungler, där solljuset knappt tränger igenom lövverken. Med ett ingående vapensystem, flera fraktioner att arbeta för och massor av sidouppdrag som du själv bestämmer hur du klarar av. Planterar du minor på vägen där den fientliga vapentransporten kommer att passera, rammar du den med ett större fordon, eller väntar du till natten då den nått sitt mål för att sedan röka ut fienden med eld? Eller utforskar du bara de 50 kvadratkilometer med öppen mark som spelet erbjuder? Det är upp till dig.

The best part:
Elden. Elden i Far Cry 2 är den bästa någonsin i ett spel, och skapar rök, sprider sig med vinden och kan ödelägga hela slätter om den inte stoppas. Sedan skadar det heller inte att Far Cry ännu en gång var ett av de snyggaste spelen någonsin.

---

#43
Mario Kart: Double Dash!! (2003)



Dynamiken med två spelare per kart må ha varit ganska ytlig, men gav ändå precis så mycket djup som behövdes för att få serien att kännas fräsch igen. Det var fortfarande flamsigt, och en nybörjare hade fortfarande, med lite tur, all möjlighet att komma om en veteran precis på mållinjen. Men Mario Kart har aldrig i första hand handlat om att vinna; det handlar om att ha så mycket idiotskoj det bara går på tre minuter.

The best part:
Shine Theft på banan Pipe Plaza. Gratis adrenalin!
pro tip: spela det inte när någon i huset försöker sova. Inte ens med ljudet avstängt.

---

#42
The Sims 2 (2004)



Simmarna gick från att vara robotar som behövde äta och bajsa till att vara människor, med drömmar och rädslor, intressen och dåliga vanor. De åldrades också, och fick tillslut möta liemannen. Och kanske bjuda honom på middag också, om han var på humör förstås.

The best part:
Den helsköna musiken på äkta nonsensspråk kan muntra upp vilken deprimerad sim som helst. Och det med stegen är fortfarande hilarious.

---

#41
Super Mario Galaxy (2007)




I Super Mario Galaxy finns det ingenting som heter omöjligt. Varje bana (förlåt, galax) har sina egna fysiska lagar, vilket gör att ingen del av spelet är den andra lik. Ifall Nintendo varit giriga hade de utan problem kunnat göra ett helt eget spel av varje bana i Super Mario Galaxy. Dessutom är det (tyvärr) uppfräschande med ett spel som vågar ta ut svängarna rejält vad gäller färg och form. Det enda som egentligen saknas är en högre svårighetsgrad, och... 1080p *suck...*.

The best part:
När de små, gulliga stjärnorna vid Marios skepp matas med så mycket stjärnstoff att de exploderar i ett våldsamt skrik, och blir till... en godisplanet?!

---

#40
Counter-Strike: Source (2004)



First of all: jag har aldrig egentligen spelat Counter-Strike 1.6 i någon större utsträckning, så allt eventuellt konservatistgnäll undanbedes.
Counter-Strike kan vara det rättvisaste FPS'et av dem alla. Det är du och ditt lag mot fienden, och de med bäst taktik och stadigast triggerfinger vinner. Vapnenas balansering, vikten av samarbete och de klassiska kartornas mer eller mindre perfekta design gör att Counter-Strike aldrig blir gammalt, och att ursäkten "så jävla gay, jag skjöt han först!!" aldrig fungerar. Någonsin.

The best part:
*beep...beep...beep..beep, beep-beep-beep-beepbeepbeepbeepbee...*
BOMB HAS BEEN DEFUSED.

---

#39
Diddy Kong Racing (1997)



Hela SNES- och 64-eran gick väl ungefär ut på att Nintendo gjorde spel som Rare sedan gjorde en egen halvmysko, men alltid superb, variant på, (Super Mario -> Donkey Kong Country, Super Mario 64 -> Banjo-Kazooie, Mario Kart 64 -> Diddy Kong Racing) medan järnet fortfarande var varmt. Vad som gjorde Diddy Kong Racing till ett unikt racingspel var att det hade ett storyläge, med varierande uppdrag, världar, hemligheter och till och med bossar.

The best part:
När det gäller ett så pass nostalgiinducerat spel som Diddy Kong Racing är det inte så konstigt att det är musiken man minns bäst. Men hela dealen med Wizpig är ganska awesome också.

---

#38
Dead Rising (2006)



Kom ihåg att detta var före zombies mer eller mindre tog över spelindustrin, då konceptet med zombies fortfarande var relativt fräscht inom mediet. Vad som inte var så fräscht var konceptet med zombies med zombies i just en shoppinggalleria, som var taget rakt av från John Romeros Dawn of the Dead (även om spelets omslag insisterar att så inte är fallet). Men vad gör det när det är så förbaskat kul? Spelet drog nytta av den nya hårdvaran och proppade in fler karaktärer på skärmen än något spel tidigare, och gav dig hundratals vapen att leka med. Du hade alltid ett mål i sikte, men att bli sidetracked av lockande platser och vapen tills du inte längre minns vad du skulle göra var mer eller mindre poängen med spelet.

The best part:
Frank West. He's covered wars, you know.

---

#37
The Elder Scrolls IV: Oblivion (2006)



Where to begin... The Elder Scrolls IV: Oblivions främsta kvalité är att det är ett av ytterst få spel som har en värld som faktiskt känns levande. Människor i staden har alla ett arbete som de utför, vare sig du är där eller inte. Ficktjuven smyger runt och stjäl åt sig även ifall du inte var där och såg det, och nästa gång du besöker byn kanske du hör någon prata om det. Går du fram och deltar i diskussionen får du kanske veta hur han ser ut, och kan följa efter honom till hans hem, där hans stöldgods finns samlat. Kanske hittar du där den där skölden du trodde du tappat för flera veckor sedan. Point is, man vet aldrig vad man får i Oblivion, och att se och göra allt är en näst intill omöjlig uppgift. Spelets enda problem var sättet fienderna levlade med dig, och ibland till och med fortare än dig. Detta gjorde att ju mer man spelade spelet, desto svårare blev det, tills man tillslut vände om och sprang för livet om man såg så mycket som ett rådjur.

The best part:
Oblivion vågar ofta vara mer eller mindre oskriptat, vilket ofta leder till intressanta och unika situationer.
Som exempel träffade jag en gång på en gammal man och hans lilla gård mitt ute i skogen. Han sprang fram till mig och berättade att hans boskap den senaste tiden blivit utsatt för björnattacker. Han utlovade en fin belöning ifall jag kunde ta död på björnen - men när man talar om trollen - och björnen hade plötsligt smygit upp bakom honom och slog ihjäl honom i ett slag. Jag dödade björnen, men var både chockad och besviken över att jag inte längre kunde få någon belöning. Så fick jag en idé, och letade igenom hans kläder och hittade nyckeln till hans hus. Sedan gick jag in i hans hus och tog vad jag tyckte var en passande belöning.

---

#36
Guitar Hero 2 (2006)



Denna gren av musikgenren blev urvattnad på rekordtid, och idag finns ingen som ger så mycket som en suck för ett nytt låtsasrock-spel. Men en gång i tiden var Guitar Hero skiten, och jag har haft några av mina mest intensiva stunder med just Guitar Hero 2. De övriga familjemeldemmarna tyckte först att det verkade lite läskigt, men snart var det ofta fem personer i soffan som slogs om att få spela nästa låt. Och det är där i Guitar Hero's andra storhet ligger, förutom att vara riktigt skoj; alla kan, och vill vara med.

The best part:
Första gången man lyckas med en 5-fret-hammer-on känner man sig lite som en hjälte.

---

#35
Silent Hill 3 (2003)



Det är roligt att bli skrämd. Det är vad jag tänker varje gång jag bestämmer mig för att spela Silent Hill. Men när du står där, en meter från god-knows-what, utan ammunition och en mörk korridor som enda flyktväg, då är det inte lika skoj längre. Senare, när du stängt av spelet igen, minns du det som att det var skitskoj, och därför startar du det igen. Det är en ond cirkeljävel.

The best part:
I Silent Hill är det ljudbilden som regerar. Man vet aldrig vad som omger en, och ljuden som hela tiden teasar vad som gömmer sig i skuggorna är det som skrämmer mest. Som på byggarbetsplatsen, där en lång tystnad bryts av ett mycket dovt knackande bakom en halvfärdig plywood-vägg. Och det spelar ingen roll om jag måste ned i den där kolsvarta tunnelbanan. Jag är (nästan) säker på att jag hörde en skadad hund längst ned i trappen. Fuck that shit.

---

#34
StarCraft 2: The Wings of Liberty (2010)



Starcraft är för RTS-genren vad Counter-Strike är för FPS-genren, och de delar många aspekter: det är svårt, det är oförlåtande, det är rättvist (inte heller här räknas några som helst ursäkter; den som vann var bättre än dig - deal with it). Och det blir aldrig gammalt. Starcraft 2 må i grund och botten vara samma spel som Starcraft, men fler enheter, fler möjliga taktiker, och en perfekt visuell uppgradering gör att det fortfarande kommer att spelas tio år framöver.

The best part:
Starcraft är e-sport at its finest, och däri ligger också en av spelets bästa och något otippade sidor: det är lika kul att se på en intensiv match som det är att själv spela den. Spelets oändliga djup gör att det är lika kul att diskutera en match som att själv fatta besluten, och jag är knappast ensam om att ha legat sömnlös för att jag funderat över speciellt knepiga scenarion.

---

#33
inFAMOUS (2009)



Cole är en guy. Han råkar få elsuperkrafter, och han gillar det inte. Alls. Men han gör vad han måste för att inte målas upp som ett monster, eller tvärtom, beroende på hur du vill spela det. inFamous blandar den öppna och framförallt vertikala världen i Assassin's Creed med unika förmågor som gör att striderna går till på ditt sätt. inFamous är ett av de här spelen som helt enkelt är jävligt kul att spela, och inget annat. Första gången jag spelade inFamous spelade jag 8 timmar i sträck för första gången på många år. That's gotta mean something.

The best part:
Redan vid spelets utgångspunkt känner man sig kraftfull och överlägsen, och det eskalerar bara därifrån. Mot spelets slut krossar man med enkelhet nästan allt motstånd, och det är en svårslagen känsla.

#32
Red Dead Redemption (2010)



GTA i vilda västern. Fast ändå inte. Red Dead Redemption tar sig självt på mycket större allvar är GTA någonsin gjort, och berättar en riktigt bra historia om John Marston, som gör allt vad lagen kräver av honom för att sona sina brott och få återse sin familj. Allt detta i en helt öppen värld där du är fri att göra vad du vill. Och mycket finns det att göra. Jaga vilda djur och sälj deras päls, bli utmanad på duell för att det gick misstänkt bra för dig i poker, gå på det gamla tricket med en vacker dam i nöd vid en kraschad vagn... Balansen mellan stor frihet och ett strikt narrativ är mycket bättre än i något GTA, och det känns aldrig flamsigt.

The best part:
Inte sedan Metal Gear Solid: The Twin Snakes kan jag minnas att jag faktiskt blivit rörd av ett spels slut. När man ett år senare forfarande kommer på sig själv med att tänka på det och tänka "näe...asså va...shit...", då vet man att det var bra.

---

#31
The Neverhood (1996)



Du har aldrig spelat The Neverhood. Och du borde skämmas. The Neverhood är ett point-and-click-spel liksom Monkey Island-serien, men är ändå helt unikt. Hela spelet är byggt (på riktigt) av över tre ton lera, och ihopsatt av över 50.000 bilder animation. En helt vrickad story, en något mentalt svag huvudperson och ett jazzigt soundtrack på mumlad gibberish gör The Neverhood till ett spel olikt något annat. I jakt på bilden ovan snubblade jag över en artikel som säger att spelet kan vara påväg till iOS, vilket gör mig oerhört glad. Att bara ca 40.000 personer spelat The Neverhood är inget annat än en skam.

The best part:

---

#30
Batman: Arkham Asylum (2009)




Före Arkham Asylums release hade jag inte brytt mig om att kolla på så mycket som ett screenshot från det. "Ännu ett bedrövligt licensspel som hoppas kunna rida på The Dark Knights framgångar" tänkte jag, och ignorerade det totalt. Sedan började det strömma in 9/10-recensioner, och jag bestämde mig att det var värt att åtminstone låna av en kompis. Och redan i spelets extremt atmosfäriska intro inser jag vad jag varit nära att missa. En intressant story, karaktärstolkningar som är spot-on, variation, bra ljuddesign, och - framförallt - en genomgående respekt för serien det bygger på. Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans, och det kanske är därför det var så lätt att älska det.

The best part:
Mark Hamills insats som Jokern, utan tvekan. Mark Hamill är Jokern, och det finns ingen som skulle kunna porträttera tidernas bästa bad guy bättre än såhär.

---

#29
Dead Space (2008)



Dead Space's främsta selling point tycks vara att det är oerhört våldsamt. Vilket det är. Men det Dead Space har att erbjuda är så mycket mer. Om jag skulle beskriva det med ett ord skulle det vara 'fokuserat'. Dead Space är ett skräck-actionspel där allt överflöd och all dödtid trimmats bort, så att allt som återstår är åtta timmar av inlevelsefull, och framförallt varierad action. Isaak Clarke, spelets huvudperson, är ingen krigare, utan en mekaniker. Han är långt ifrån smidig, och kan inte hoppa, eller knappt ens springa. Därför känns varje möte med en fiende som en kamp för överlevnad, och inte bara ännu ett hinder som måste röjas undan så att du kan nå ditt mål så snabbt som möjligt. Dead Space är i grunden en extremt linjär bergochdalbana. Men oj vilken bergochdalbana.

The best part:
Alright, alright, jag vet att jag sade att våldet inte är vad som gör Dead Space så bra, men det man minns bäst är ändå alla olika sätt Isaac kan dö på. Det är ofta så våldsamt snuskäckligt att man skrattar åt det, och ibland är det nästan så att man frivilligt låter sig dödas av en särskilt angry-looking fiende bara för att se hur den gör slut på Isaac.




Mirror's Edge är något så otroligt ovanligt som en nyskapande chansning från en ledande utvecklar (DICE) som redan har en stor serie att falla tillbaka på (Battlefield). Mirror's Edge mer eller mindre uppfann (eller åtminstone blåste liv i) action-parkour-genren, och gjorde det med en otroligt läcker art direction och en välavvägd svårighetsgrad. Det sålde tyvärr inte särskilt bra, surprise surprise, men de som gav det en chans är enade om att det är synd om de som inte gjorde det.

The best part:
En googlesökning på orden "Mirror's Edge interior" avslöjar snabbt att någon varit inne i mitt huvud och kollat runt, för att sedan designa min drömstad.

---

#25
The Curse of Monkey Island (1997)



Ny art direction, samma sköna humor. Monkey Island-serien är point-and-click-spel från LucasArts guldera, som blandar gapskratt med frustrerande ologiska pussel, som jag inte kan förstå hur en nioårig pojke utan vare sig engelskakunskaper eller google kunde ta sig förbi. Visst ligger det en nostalgifaktor i spelets höga placering på listan, men ett snabbt besök på Metacritic visar att spelet faktiskt är så bra som jag minns det.

The best part:
Guybrush: If you kill me... there wouldn't be any more Monkey Island sequels. Then, if you kill me, everyone will forget you!

---

#24
Super Smash Bros. (1999)



Alla Nintendos mer eller mindre kända karaktärer samlas för att slåss på arenor tagna från deras respektive spel, satt till välkända toner. Det är svårt att säga exakt varför Super Smash Bros. är ett sådant genialt koncept, men det blir aldrig gammalt, och alltid någon gång under en kväll med kompisarna ställs frågan "Är det Smash Bros?".

The Best Part:
Det extremt tillfredsställande ljudet av en perfekt träff med Homerun Bat.

---

#23
Portal (2007)



Portal är ett äventyrspusselspel i första person. Att pusslen kretsar kring portaler (jag har inte tänkt förklara det, ni vet ändå allihopa vad Portal går ut på) får en att tänka i banor man aldrig gjort tidigare, och när lösningen på ett speciellt knepigt rum dyker upp i huvudet känner man sig som en hjälte.

The best part:
Det som ger Portal det där lilla extra som inget annat pusselspel haft är en på riktigt intressant och engagerande story, som drivs framåt genom övervakningssystemet glaDOS som hela tiden pratar med (och förolämpar) dig. Välskriven humor och hotfullhet kombineras på ett utmärkt sätt som jag aldrig sett förut.

---

#22
Metal Gear Solid: The Twin Snakes (2004)



Metal Gear Solid: The Twin Snakes är Gamecube-remaken av Playstation-originalet, och är definitivt vad du bör spela om du inte är bekant med serien. Det lyckas blanda stealth-action med en gripande story (till skillnad från en viss PS3-uppföljare), och håller än idag trots åldrande grafik. Spelet innehåller dock över fyra timmar mellansekvenser, mind you.

The best part:
Bosstriderna i Metal Gear Solid är som en låda choklad, och går sällan ut på att man helt enkelt "skjuter på det tills det dör". Psycho Mantis läser till exempel ditt minneskort och stänger av handkontrollen, och krypskyttegubben går att svälta ihjäl om man låter spelet stå på i en vecka.

---

#21
Mass Effect (2007)



Mass Effect var ett enormt projekt redan från start; Bioware hade redan innan Mass Effect släpptes bestämt att det skulle bli en trilogi. Och när man förstår hur komplext och komplett det universum BioWare skapat är ser man att tre spel är nödvändigt för att få ut dess fulla potential. I Mass Effect samtalar och förhandlar du lika mycket som du skjuter (det senare oftare ifall du är dålig på det tidigare), och det tar sig den tid som behövs för att allt som sker ska kännas viktigt och trovärdigt. Det må ha varit svajigt i fordons- och stridsdelarna, men det tog Mass Effect igen mångfalt i sitt universum, sin story och sina karaktärer.

The best part:
Utan sin story och sina karaktärer hade Mass Effect varit ett halvtaskigt action-rpg. Med sin story är det ett verkligt intressant äventyr vars skavanker lätt kan förbises.

---

#20
Portal 2 (2011)



Vad Portal 2 främst vill göra bättre än Portal är att berätta en story som hela tiden utvecklas och tar oväntade vändningar. Det till skillnad från Portal, som från start bygger mot samma förutsägbara klimax. Som alla bra uppföljare expanderar det på alla fronter, och introducerar nya karaktärer, nya omgivningar, nya pusselelement och bjuder på ett mycket mer utvecklat universum (nåja, en mycket mer utvecklad fabrik).

The best part:
Liksom Portal är det ett fullkomligt briljant manus som skiner starkast. Jag spelade igenom Call of Duty: Black Ops direkt efter Portal 2, och skillnaden i manuskvalité kan jämföras med faran i tryckskillnaden om man dras upp från en kilometers djup alltför snabbt. Och ska jag välja en del ur spelet så är det utan tvekan återseendet med glaDOS; det gav mig både en och två rysningar.

---

#19
Call of Duty 4: Modern Warfare (2007)



Call of Duty 4: Modern Warfare var spelet som startade alla trender vi idag önskade bara kunde dö. Det är spelet alla än idag försöker kopiera. Det är spelet som bytte ut "Halo-dödare" till "CoD-dödare". Idag finns det ingen spelserie jag hellre önskar kunde dö och glömmas bort än just Call of Duty, men det ändrar inte på det faktum att Call of Duty 4 var bäst i klassen när det kom, eller det är det bästa krigs-fps'et till konsol.

The best part:
Singleplayer-uppdraget All Ghillied Up är lika skriptat som spännande. Och kom ihåg att dessa hårt skriptade stunder en gång var det som skapade variation, till skillnad från dagens Call of Duty, som knappt har några som helst ben att stå på utanför sina skriptade Hollywood-moment. Usch.

---

#18
Mass Effect 2 (2010)



Mass Effect 2 vänder på alla Mass Effects kvalitéer. Där striderna i Mass Effect var styltiga har Mass Effect 2 tagit stor inspiration från Gears of War, och flyter på mycket bättre. RPG-delarna har bantats ned (till det bättre), och där fokus i Mass Effect ligger på storyn är det här karaktärerna som ges mest tid. Du kan (och bör) investera flera timmar i varje karaktärs bakgrund och personliga problem, och om det är att föredra framför en djup story är upp till var och en. Förhoppningsvis får båda lika mycket plats i Mass Effect 3.

The best part:
Introt till Mass Effect 2 är inte att leka med. Det vänder omedelbart upp och ned på allt, och är för mig ett av de mest minnesvärda någonsin.

---

#17
Bioshock (2007)



Bioshock är fantastiskt just för att det är så förbaskat unikt. Varje del i spelet är en helt unik idé som de flesta andra skulle nöja sig med och bygga ett helt spel runt. Spelet tar plats under 50-talet i undervattensstaden Rapture, som byggts för att vara fullständigt liberal och fri från den övre världens politiska korrekthet och regler. Du kommer dock till staden efter att saker och ting gått ordentligt snett, och allt som finns kvar är en läckande brottshåla styrd av sönderdrogade s.k 'splicers'. Utan någon annan att vända dig till leds du genom staden av Atlas, som skyller allt på stadens grundare, Andrew Ryan. En stor mängd oförutsägbara twister senare har du ett rakt igenom fantastiskt spel.

The best part:
Efter att dessa splicers gjort slut på varandra kryper Little Sisters fram för att ta vara på den värdefulla substans som finns i deras kroppar, skyddade av sin egen Big Daddy (bilden). De är helt neutrala och ofarliga så länge ingen lägger sig i deras affärer. Det ligger fördelar i att få tag på en Little Sister, men då måste du först ta dig förbi hennes Big Daddy. Den här risk/reward-dynamiken ger spelet extra djup, och gör det än mer unikt.

---

#16
Metroid Prime (2002)



När den okända studion Retro Studios fick i uppdrag att ta en av Nintendos största serier in i 3D-världen var det nog många som var tveksamma. Fram till att de spelat det i ungerfär fem sekunder. Sedan insåg man vilken fullträff Metroid Prime var, både designmässigt och ljudmässigt. Men framförallt var det den atmosfär som kombinationen gav som imponerade mest. I Metroid Prime har du en hel planet att utforska, och du känner dig inte säker en sekund.

The best part:
Som jag redan nämnt så är närvarokänslan som atmosfären inger bland den bästa i sitt slag, om något slagen av Metroid Primes två uppföljare, som jag tyvärr ännu inte spelat.

---

#15
Gears of War (2006)



Microsoft hade inget Halo när Xbox 360 hade release. Så de chansade på att lägga sina reklamresurser på Epic Games' Gears of War, vilket visade sig vara ett klokt val. Gears of War har satt så många standarder att det nästan kan sägas ha förändrat spelindustrin. Förutom att det gjorde hela sin spelmotor oerhört populär (över hundra spel är nu byggda utifrån Unreal Engine 3) såg Gears of War till att alla tredjepersonsskjutare därefter enligt lag måste ha någon form utav skyddsmekanik. Något som i princip aldrig använts förut i spel finns nu i allt från förstapersonsspel som Killzone, till Ghost Recon och till och med Harry Potter. Att sprintfunktionen sänker och skakar kameran är även det mycket populärt nuförtiden, och Gears of War 2's Horde mode blåste nytt liv i survival-lägen.

Men den enkla anledningen till att alla vill vara Gears of War är såklart att det är helt våldsamt bra. Och helt våldsamt våldsamt. Maskingevären har undermonterade motorsågar, hälften av alla vapen är explosiva, och slafsiga köttstycken ligger utspridda efter en avklarad strid. Från karaktärer till fiender till story och vapen; allt i Gears of War är så over the top som det någonsin kan bli. Och när det är så snyggt och tight som Gears är det helt enkelt straight-up skitskoj.

The best part:
Maskingevären har som sagt undermonterade motorsågar.

---

#14
Star Fox 64 / Lylat Wars (1997)



Världens kanske mest quotable spel måste ha någonting alldeles extra, då det är precis lika roligt idag som när det släpptes. Visst går det att klara ut på under en timme, men alla hemliga vägar, bonusbanor och rekordförsök gör att det håller längre än de allra flesta spel. Lylat Wars är så mycket en klassiker som ett spel överhuvudtagetkan vara. Varför skulle vi annars utbrista "omg, det här!" till varje bana, varje boss, varje citat, låt och krystad dialog?

The best part:
Voice actingen är så dålig/bra att man kommer ihåg exakt allting. Du vet till exempel precis hur "You'll never defeat Androooss!!" och "Cocky little freaks!" låter.

---

#13
Goldeneye 007 (1997)



Goldeneye 007 var aldrig tänkt att bli något stort. Det utvecklades under större delen av tiden som ett sidoprojekt hos Rare av några enstaka anställda. Att det skulle revolutionera FPS till konsol och mer än tio år senare fortfarande användas som måttstock för både single- och multiplayer hade nog ingen gissat på hundra år. Men så blev det, och vapnen, uppdragen, musiken, multiplayermatcherna och fiendernas outgrundliga sidovolter har alla en särskild plats i våra hjärtan.

The best part:
Alla älskar Facility.

---

#12
Halo: Combat Evolved (2001)



Fram till Halo ville alla vara Goldeneye eller Quake. Men efter Halo ville alla vara Halo. Halo kan enskilt vara anledningen till att Microsoft fortfarande är kvar i spelindustrin tio år senare, och inte totalfloppade med sin Xbox. Som de flesta spelen här mot slutet av min lista så har Halo allt. Fängslande sci-fi-story? Check. Varierade och väl genomtänkta miljöer? Check. Variation och nytänkande i både vapen och motstånd? Check. Episk musik? Dubbelcheck. Även multiplayer, som kom att bli seriens största dragning, tog redan här splitscreen-spelande till nya höjder.

The best part:
Det är oerhört svårt att välja ut det bästa med Halo: Combat Evolved. Jag får säga hela kampanjen, då det är hur väl alla delar går ihop som gör det här spelet så förbaskat bra.

---

#11
Resident Evil 4 (2005)



Resident Evil 4 förändrade serien drastiskt, men bara till det bättre. Tempot drogs upp, zombierna var numer hyperaggresiva spanjorer och ammunition fanns i drivor. Dessutom var det det snyggaste spelet under hela konsolgenerationen, vilket lät Capcom skapa göra omgivningar och bossar som inte varit möjliga tidigare. Variation var nyckelordet, och innan det var över hade man besökt spanska byar, ett enormt slott, en militärbelägrad ö och underjordiska laboratorier. Resident Evil 4 är seriens höjdpunkt och ett av de bästa spelen till Gamecube.

The best part:
Den första halvtimmen av Resident Evil 4 vet man inte vad man ska förvänta sig. Leon knackar på i en liten stuga i en lövgul skog och frågar efter en försvunnen kvinna. Mannen i stugan vänder sig till sin vedhög brevid den öppna spisen och blir kvar en stund. Sedan kastar han sig mot Leon med en yxa i handen, och Leon skjuter honom. Innan man hunnit samla sig hörs ett hemskt oljud utifrån, och när man tittar ut genom fönstret ser man en stor pöbel närma sig med facklor och högafflar i hand. And it's all downhill from there.

---

---

#10
Shadow of the Colossus (2005)



Shadow of the Colossus slår ett hårt slag för spel som konstform, och fungerar inte som något annat spel varken före eller efter det. Wander har förlorat sin älskade, och det enda som kan väcka henne till liv är att fälla de 16 kolosser som finns i landet. Allt du har är din häst, ditt svärd och din pilbåge. Du får inga nya egenskaper, och du blir inte starkare eller bättre under spelets gång. Det är i sin grund oerhört simpelt; du färdas mellan varje koloss och försöker döda dem, en efter en. Men att fälla en koloss känns aldrig som en seger; det känns som att du tagit ett liv för ett egoistiskt syfte.

Shadow of the Colossus tar mer än något annat spel den tid det behöver för att berätta sin historia. Färderna till häst tar ibland över tio minuter, och själva striderna kan ta upp emot en timme. Hela spelet känns som en levande tavla, och de som ger det en chans har något mycket speciellt att se fram emot.

The best part:
Upplevelsen.

Protip:
Shadow of the Colossus och ICO släpps om ett par veckor bundlade till PS3, uppgraderade till underbar 1080p. Köp.

---

#9
Perfect Dark (2000)



Att Goldeneye 007 skulle vara höjden av FPS på Nintendo 64 är en vanlig missuppfattning; med Perfect Dark tog Rare med sig alla läxor de lärt sig från Goldeneye 007, och tar allting till helt nya höjder. På samma sätt som Goldeneye var först med mycket tog även Perfect Dark konsol-FPS till en ny nivå. Perfect Dark har en story som faktiskt står i fokus, och sättet den berättas på var näst intill revolutionerande. Bara det att spelet har full voice acting för alla karaktärer gör oerhört mycket, och i kombination med mellansekvenser och in-game dialog skapade Perfect Dark ett universum som kanske för första gången kändes trovärdigt. Grafiken, musiken, storyn, de överdrivna sci-fi-vapnen. Bara en sådan sak som att man mellan uppdragen kan gå runt på argenturen där spelets protagonist Joanna jobbar. Perfect Dark är inte bara en samling korridorer fyllda med bad guys; det är ett äventyr som är mer genomtänkt än det mesta annat före det.

The best part:
När skiten oundvikligen träffar fläkten i varje uppdrag kickar X-versionen av uppdragets soundtrack igång, och man blir lika taggad på att sparka röv varje gång. Men vad som onekligen imponerar mest med Perfect Dark är de helt otroliga lyft som gjorts sedan Goldeneye 007.

---

#8
The Legend of Zelda: The Wind Waker (2002)



Hästen blev en båt och Link blev gullig. Många var skeptiska, men som vanligt när det gäller Nintendo så kan man lita på att de vet vad de gör. Förutom en tidlös art direction bjuder The Wind Waker på några av seriens mest innovativa tempel och färggranna karaktärer (bokstavligt talat). Det är Zelda, men på ett annat sätt, och det är ett av de där spelen man bara blir glad av att spela, och lite blöt i ögonvrån av att tänka tillbaka på.

The best part:
Förutom en oerhört mysig inledning är det tveklöst återseendet med Temple of Time jag minns bäst. Inga spoilers.

---

#7
Super Smash Bros. Melee (2001)



Grundpelarna från Super Smash Bros. är desamma: spöa skiten ur varandra tills alla utom en flygit ur skärmen. Men läcker grafik, många fler karaktärer, nästan dubblerat antal attacker per karaktär, nya banor och massor av saker att låsa upp räckte mer än väl för att ge spelet näst intill oändlig livslängd, ännu en gång. Super Smash Bros. Brawl må vara glasyren på tårtan, men det var Melee som såg till att serien uppfyllde sin potential. Tillsammans med ett gäng kompisar är Super Smash Bros. något av det roligaste man kan ha med en handkontroll i handen.

The best part:
Panikhetsen som uppstår när bara två spelare återstår, båda med 150% damage.

---

#6
Donkey Kong Country (1994)



Donkey Kong Country pressade SNES-konsolen till sin gräns på alla tekniska plan; Rare klurade ut hur man kunde skapa 3D-objekt till en konsol utan egentligt 3D-stöd, och kunde skapa otroligt levande och färgstarka miljöer och karaktärer, och dessutom ha en grym ljudbild. Varje bana är en fröjd att både se på och spela, och med Rares typiskt brittiska humor ovanpå det hela så hade Rare tagit Nintendos koncept och gjort det till sitt egna. Och jag älskar varje sekund av det.

The best part:
När den apsvåra (...) minecart-banan dyker upp halvvägs in i spelet bestämmer man sig för att DKC på riktigt är något av det bästa till SNES.

---

#5
Half-Life 2 (2004)



Vad som gör Half-Life 2 till vad det är, förutom helt fantastisk design på alla plan rakt igenom, är dess narrativ. Här presenteras inte storyn genom långdragna cutscenes eller bulletpoint-texter som punkt för punkt säger åt dig vad som måste göras. I Half-Life 2 spelas storyn ut framför dig som en film, och du befinner dig alltid mitt i händelsernas centrum. Och det är just den totala inlevelsekänslan som engagerar så mycket.

The best part:
Genom stora delar av spelet är du tillsammans med Alyx Vance (bilden), som mycket väl kan vara den bästa spelkaraktären någonsin. Hon är inte skriven som något slags sexuellt lockbete, och hon är inte överdrivet heroisk eller bad-ass. Hon är skriven som om hon var din vän, och mot spelets slut bryr du dig så mycket om henne att du kommer på dig själv med att känna dig lite olustig över det. När Alyx kramar om en i början av Half-Life 2: Episode 1 bevisar Valve en gång för alla att de är bäst i branschen på mänsklighet.

---

#4
Banjo-Kazooie (1998)




Banjo är en björn i gula shorts vars syster Tooty blivit kidnappad av häxan Gruntilda, som vill suga åt sig Tootys skönhet genom en magisk manick. Till sin hjälp under räddningsuppdraget har Banjo sin bästa vän Kazooie, en fågel som bor i hans ryggsäck. Alla karaktärer i spelet talar i diverse oljud, till exempel rapar, pruttar eller manliga stönanden, och den vänlige rosa shamanen Mumbo Jumbo kan förvandla Banjo till både en myra och en pumpa. Detta kan vara användbart till exempel när du vill hjälpa Gruntildas sopkvarn Clanker, som är en robothaj, som inget hellre vill än att komma ur kloaken och se horisonten.

Wait. What.

The best part:
Banjo-Kazooie är ett spel som perfekt sammanfattar Rare som utvecklare; det är helknäppt, det har helt unik humor, grafik och ljud som pushar konsolens gränser, har stort omspelningsvärde, och har ett soundtrack som inte går att ta fel på. Banjo-Kazooie är det bästa spelet från vad som en gång var en av världens bästa spelutvecklare, och den utvecklare som bättre än någon annan förstod vad som gör ett spel roligt att spela.

---

#3
Super Mario World (1991)



Visst kan Super Mario Bros. 3 vara det bästa Mario-spelet till NES, men att Super Mario World är den bästa 2D-plattformaren av dem alla är det ingen tvekan om. Systemet med en världskarta fanns fortfarande kvar, och det var en fröjd att navigera. Spelet introducerade även Yoshi, som gjorde otroligt mycket för spelets variation, tillsammans med nya uppgraderingar som manteln, snurrhopp och möjligheten att plocka upp koopaskal. De flesta banor hade dessutom en eller flera hemliga utgångar som tog dig till nya delar av världskartan. Trots att jag idag spelat flera hundra timmar Super Mario World har jag knappast sett allt, vilket gör att det är ett spel som alltid är värt att gå tillbaka till. Ytterst få spel är lika bra efter tjugo år, men Super Mario World är sannerligen ett av dem.

The best part:
Yoshi är en fantastisk uppfinning. Lägg till det att hans förmågor ändras med Marios powerups, och att banorna (och musiken!) ändras efter dem, och du har ett spel som är precis så djupt som du vill att det skall vara.

---

#2
Super Mario 64 (1996)



Med Super Mario 64 skulle Nintendo ta sin största spelserie in i den tredje dimensionen. De hade aldrig gjort spel i 3D förut, och det var inte heller en självklarhet att Mario skulle göra sig bra på det viset. Men på första försöket skapar Nintendo ett av världens bästa spel. Super Mario 64 var det första spelet att släppas till Nintendo 64, och det satte omedelart ribban som ingen annan lyckades höja under hela konsolgenerationen.

Att spelet dessutom känns som ett Mariospel, trots att så mycket förändrats är en bedrift i sig. Goomas, Koopas, Bob-ombs, Bullet-Bills och Bowser finns alla med, och även de klassiska miljöerna så som en lavavärld, en vattenvärld och stressigt plattformande högt ovan molnen finns tolkade. Dessutom är musiken typiskt Mario, trots att inga gamla melodier återanvänts, och instrumentpaletten utökats drastiskt. Helt nya powerups finns dessutom att låsa upp, och öppnar upp nya möjligheter, precis som i Super Mario World. Det är nästan så att man tror att Nintendo hade allting planerat när de skapade Super Mario Bros. för 25 år sedan.

Super Mario 64 är inget mindre än ett legendariskt spel, och håller liksom Super Mario World än idag världsklass. Och det på första försöket.

The best part:
Tolkningen av alla klassiska element från de tidigare Mariospelen är helt enkelt perfekt.

---

 

The Legend of Zelda: Ocarina of Time är världens bästa spel. I likhet med Super Mario 64 var det dags för Nintendo att ta en av sina största serier in i en 3D-värld, och i likhet med Super Mario 64 gör man det med enorm framgång i alla aspekter. Det är ett spel som använder sig av hela spektrumet på alla områden. Omgivningarna sträcker sig från ljusa och mysiga, små och mörka till stora och vackra, storslagna och hotfulla. Karaktärerna och deras problem sträcker sig från underhållande knäppa till gravallvarliga.

 

Fienderna tar form i allt från små insekter till snabba skelettsoldater och enorma drakar och spindlar. Vapnen och utrustningen är av alla alla tänkbara slag; från små till stora svärd, slangbellor och pilbågar; bomber som kan läggas, kastas eller åka upp efter väggar; dräkter med varierande egenskaper, till och med järnskor som låter en gå under vatten eller skor som låter en sväva en kort stund. Musiken sträcker sig från minimalistiskt och gullig till dånande episk, och lyckas förmedla alla tänkbara känslor.

 

Varje område utanför spelets enorma hubvärld Hyrule (som kan korsas antingen till fots eller häst, eller med hjälp utav någon av ocarinans magiska melodier) har ett eget tema, och ett eget folkslag som bebor dem. Vattenriket bebos utav Zorafolket, som är slanka och vackra krigare, medan vulkanen bebos utav de klumpiga och oberoende Goronerna. I öknen hittar du Gerudos, en piratklan som ingen vill ha att göra med. I varje del av Hyrule finns flera sidouppdrag att ta sig an, utöver de stora tempel som för huvudstoryn framåt.

 

Att skriva om allt som Ocarina of Time har att erbjuda är en omöjlighet, men det är det mest storslagna, vackra, varierade och engagerande äventyret spelvärlden har att erbjuda. Ingenting i Ocarina of Time känns ogenomtänkt eller halvdant; det är ett spel som nästan konstant presenterar en ny variant på perfektion. Det är ett spel som inte lämnar någonting att önska. The Legend of Zelda: Ocarina of Time är världens genom tiderna bästa spel. Och det på första försöket.

 

 

Jag är beroende av ett spel som inte ens är ute ännu. Det har aldrig hänt förut. Jag gjorde en wallpaper för att stilla behovet en stund.

http://i52.tinypic.com/2dw53de.jpg

 

Jag snubblade över Astro Gaming då de gästade IGN's Podcast i vintras. Astro är stora, även om de ofta hållt sig lite i bakgrunden. De designade bland annat Xbox 360, och står för den utomjordiska image som Alienware har. De presenterade sin nyaste produkt, Astro Mixamp 5.8, som fått strålande recensioner av bland annat IGN. Vad exakt Mixamp 5.8 är för en onödig lyxpryl är lite svårare att förklara.

I grund och botten består Mixamp av två delar, en sändare och en mottagare, som kopplas till ditt ljudsystem för att sedan skicka ljudet trådlöst till mottagaren, i vilken du kan koppla in vilka hörlurar du vill. Mycket användbart för den som vill sitta lite längre ifrån tv'n och se film eller spela sent på kvällen. Men den kan så mycket mer än så. Nu blir det tekniskt. Alla signaler som mottagaren tar emot som är i 5.1 eller 7.1 surroundljud resulterar i virtuellt surroundljud i hörlurarna i andra änden, vare sig de är surroundlurar eller vanliga stereolurar. När jag först hörde det tyckte jag minst sagt att det lät både suspekt och gimmickartat. Men en rad hyllande recensioner senare var jag villig att ge det ett försök (surroundfunktionen gick ju i värsta fall att stänga av). Och förvånande nog fungerar det faktiskt. Tekniken är framtagen med hjälp av Dolby själva, (som typ uppfann surroundljud, typ) och även med ett par earbuds för 250kr låter spel och film med rik ljudbild helt fantastiskt. Du vet, så att det du tidigare tyckte var helt okej plötsligt är mer eller mindre oanvändbart. Det fungerar faktiskt så bra att jag skulle säga att det ger ett övertag i till exempel Modern Warfare eller Battlefield. Och, som sagt, helt trådlöst. Impressive.

Men det slutar inte där heller. Astro Mixamp har beskrivits som en Schweizisk (shwc...shweezsh...) armékniv för anslutningar, och jag kan inte annat än hålla med. Bland annat kan mottagardelen kopplas ihop med en Xbox 360-handkontroll, så att du slipper de obehagliga officiella mickarna och istället kan använda vilket headset du vill för voice chat. Och använder du den funktionen finns även ett reglage för att balansera volymen i spelet med chaten. Det finns även en bass boost-funktion, som även det ofta är gimmickartart och dåligt utfört. Men, än en gång, inte i det här fallet. Det är en mycket subtil bass boost, som snarare ser till att du får ut det mesta av ditt headset än att klistra på bas som dränker de övriga frekvenserna. Både mottagaren och sändaren är mycket nätta och lätta, och med alla funktioner som erbjuds kan jag inte annat än rekommendera Astro Mixamp 5.8 till alla som inte visste att de behövde det. Inte bara för att det är en fantastisk produkt, utan även för att det säljs av ett lika fantastiskt företag.

Astro Gamings produkter går bara att köpa via deras hemsida (www.astrogaming.co.uk), vilket ger en snabbare väg till deras fantastiska service. Då jag fick min Mixamp var tyvärr min sändare trasig (dock har jag misstankar om att det var jag själv som brände kretsarna i den då jag kopplade något improviserat med en alldeles för kraftig SNES-adapter). Ett mail senare var sändaren på väg tillbaka till Astro, och ett par veckor senare hade jag en ny sändare, utan några som helst frågor från Astro. Efter några forumbesök vet jag att nästan alla andra har haft en lika trevlig upplevelse, och att vissa till och med fått gratis tillbehör och extradelar då en produkt varit ur lager.

Now I do believe you owe me some free merch.

Varje frame var som att se en helt ny färg.

#5
30 Juni 2010

Jag, Sebbe och möjligtvis Jonas är på ett område som liknar en dammvägg, i en gång på utsidan av väggen. Vi är jagade av en t-rex som knappt ryms i gången, och flyr i panik. Vi är så panikslagna att Sebbe börjar skratta hysteriskt. Vi hittar en dörr, och skyndar in. Vi tittar ut, och ser t-rexen springa förbi.

Vi går längre in bakom dörren, och kommer snart fram till ett konferensrum där ett par män och kvinnor sitter i möte. En av dem är Jens Markstedts syster, Ida. Vi är fortfarande livrädda, och säger att det finns dinosaurer i byggnaden. Just som de skall kasta ut oss springer ett tiotal mindre raptorer in genom en dörr, och vi ser dem genom glasväggen som skiljer oss och dem.

Alla i rummet slås av panik, och vi springer ut genom en annan dörr, och befinner oss i ett köpcenter som liknar en mässhall. Det är fullt med folk här, och vi är medvetna om raptorerna och t-rexen som när som helst kan nå köpcentret. Vi väljer att inte berätta för någon för att inte sprida panik.

Jag går ifrån de andra och stöter snart på mormor, som håller i en bebis (referens: Lina hade pratat mycket om två bebisar som hon träffat och visat mig bilder). Hon ger mig den, och jag känner snart att den bajsat i sin blöja. Detta blir omedelbart viktigare än dinosaurhotet, och jag vet inte vad jag skall göra åt den hemska lukten.

Jag ger tillbaka bebisen, och alla tycks nu vara medvetna om raptorerna, då panik snabbt sprider sig. Ett larm går igång, och alla försöker nå nödutgångarna. Jag är en av de första som lyckas ta mig ut, och jag är nu på parkeringsplatsen bakom Coop. Det är natt. Jag tycker att det är mycket märkligt att det var så lätt att komma undan; det brukar ju alltid vara just på håret att man klarar sig i alla filmer?

Jag vet att nästan alla jag känner fortfarande är kvar där inne, och jag ser oroligt på när människor strömmar ut och försöker identifiera folk som jag känner. En jämnårig tjej som går på Kaplan men som jag aldrig pratat med kommer fram till mig. Hon tecknar åt mig på teckenspråk, men jag förstår inte vad hon försöker säga. Hon blir mer och mer frustrerad, och säger tillslut "go" och visar att jag ska lämna henne. 

Sebbe, Jonas och Jakob sitter i en bil en bit bort och ropar åt mig att komma så att vi kan dra därifrån.  Jag sätter mig i bilen, men just som vi börjar köra ser jag X sitta på en stock med några andra. Jag ber Jakob stanna bilen, och springer fram till henne, lättad att en av mina vänner fortfarande lever.

Jag sätter mig brevid henne och berättar hur glad jag är att hon lever. Helt utan vidare kysser hon mig, och vi faller bakåt ned på gräset. Jag säger "vet du, det är blev just en lucid dream för mig, jag kan göra vad jag vill", vilket är sant. Hon svarar "i sådana fall hade jag hoppats att du skulle ta vara på det och kyssa mig igen". Jag vaknar

#4
26 Juni 2010

Jag sitter på en bänk utanför vad som liknar Preem-Frasses, men byggnaden är minst 100 meter hög. Det är vinter, kväll och området utanför är mycket blött och slaskigt. Det är fullt med ungdomar i min ålder där, och de är väldigt högljudda. En kille springer genom slasket, fram till en annan kille som står brevid mig, och slår honom hårt i ansiktet så att han ramlar och börjar blöda. Han som slog skrattar, och den slagna stapplar in på Frasses. 

Jag tänker att jag inte kan sitta kvar här, och försöker ställa mig upp, men hela min kropp känns otroligt utmattad, och jag klarar knappt att gå. Jag försöker springa, men ramlar nästan i slasket då jag fått upp fart för att mina ben känns så tunga.

En cutscene-liknande scen, med X svagt cellshadad. Hon står lutad över något, ser bekymrad ut och tittar in i kameran. Hon säger någonting på engelska, och kameran zoomar in hennes öga, som blir till en stjärnhimmel.

Jag är tillbaka utanför Frasses, men har nu ett par slalomskidor på mig. Jag tar mig till toppen av det berg som finns framför mig. Där väntar X och en blond kille (referens: möjligtvis Carlisle från Twilight, som jag sett kvällen innan). De börjar åka nedför berget, och jag hakar på. När vi åkt ett tag säger jag att mellansekvensen var bra skådespelad, men att just det här skidpartiet saknar musik. Jag frågar om jag kanske skulle kunna hjälpa till med musiken, hon säger att det var en bra idé.

Vid bergets fot skiljs vi åt, och jag åker tillbaka mot Frasses.

Kära Capcom, kan ni vara så goda och sluta vara girigt lata och hora ut era bästa spelserier till den som räcker upp handen först?
Det började mindre allvarligt när Bionic Commando för två år sedan överlämnades till svenska GRIN. Spelet var sisådär, sålde bajs, och GRIN tvingades stänga. Dead Rising 2 överläts till Blue Castle Games i USA, som spelade safe, och spelet säljer väl. På Tokyo game show berättade man att Devil May Cry skulle få en reboot (anledning?), och att den gamla Dante och hans story slopats helt. Utveckligen hade man överlåtit till Ninja Theory i England.

Nu senast verkar det som om man även lottat bort sin överlägset starkaste franchise, Resident Evil.
Denna skall nu, enligt rykten som man inte gör mycket för att falskförklara, utvecklas av Slant Six, som tidigare arbetat med två SOCOM-spel till PSP. Wait, what?

Samma sak hände med Silent Hill, som även den serien överläts till en västerländsk utvecklare. Där den sedan dog en snabb, smärtsam död. Att inte någon av dessa utvecklare är japanska gör Keiji Inafunes uttalande "den japanska spelindustrin är slut, död" än mer sant. Japan, som brukade vara en outtömlig källa för innovation och nyskapane design, tycks blekare för varje år.

Förutom vart fjärde år, då Team ICO släpper ett extremt underskattat mästerverk.

Upptäckte två gamla sparkonton innehållandes 100 respektive 800kr. Fick VISA-kortet i brevlådan, tillsammans med Bioshock, som jag köpt för 88kr. Har tre timmar hål och är hemma. Hockey med friends and family senare. Det här är en decent dag.

#1. Ifall en av varulvarna rakar av sig all päls i varulvsform, återgår till människoform och sedan transformerar sig tillbaka till varulv, har denne då kvar sin päls?

#2. Ponera att han eller hon fortfarande har päls. Kan denne då raka av det och upprepa denna process ett obegränsat antal gånger, och därigenom teoretiskt sett kunna skapa oändligt mycket massa? Och kan denne, teoretiskt sett, skapa ett svart hål på detta vis?

#3. Vad händer ifall en varulv, i sin människoform, blir instängd i en oförstörbar låda så att denne precis ryms, och sedan transformerar sig till sin varulvsform? Kommer förvandlingen att stanna upp när det inte finns mer utrymme i lådan, eller kommer förvandlingen fullbordas och bilda en perfekt köttkub med oerhört hög densitet?

#3
21 Juni 2010

Jens Markstedt sitter med mig vid köksbordet på Brännavägen och klagar på hur mesig jag är när det kommer till att festa (referens: Jens hade skrivit till mig på Facebook dagen innan, och pratat om att spela min musik på sina fester). Jag måste kunna släppa loss lite, och han tar med mig till en fest.

Jag vaknar upp i en säng på Brännavägen, och mamma kommer in i rummet. Hon är uppenbart upprörd, och sätter sig på sängkanten. Hon berättar att jag sprungit förbi henne i korridoren till Norrhammarskolans matsal och attackerat henne med en spruta med heroin, som jag sprutade in i hennes arm (referens: jag hade sett filmen Trainspotting dagen innan). Hon säger att hon inte fattar hur jag kunde göra så.

Jag och Jens jagar plötsligt en lång, huvad figur genom ett hus med många trappor. Vi hoppar och rullar i slow motion på bästa Mirror's Edge-manér. Jag har ett maskingevär, typ Scar som ligger till höger i mitt synfält, som i ett FPS. Den okända figuren står utmattad vid en cykel utanför huset, och jag ser att det är Lonnakko. Jag säger att om det var honom vi jagade, varför behöver vi då maskingevär?

#2
9 Juni 2010

Jag befinner mig i Norrhammarskolans omklädningsrum i idrottshuset. Felix Vallmark från EC2ITS, Jonas Pettersson och Richard Stenlund är också där. Jag har full vintermundering på mig, med jacka, täckbyxor, skor och en tung ryggsäck på ryggen. Jag tar fram min iPhone och räcker över den till Jonas och säger "läs mina anteckningar, jag har också börjat skriva ned mina drömmar! Men jag behöver ett smidigt sätt att kunna ha telefonen i sängen på, utan att riskera att den åker i golvet."

Jonas tar telefonen, men startar istället Lumines (referens: jag hade laddat ned ett Lumines-demo dagen innan), och vill inte läsa om mina drömmar.

Jag vet att jag borde duscha med alla dessa kläder på, och ber Felix kolla så att min ryggsäck är ordentligt stängd. Sedan går jag in i duschrummet, men blir genast tveksam. Är detta verkligen nödvändigt? Jag går snabbt tillbaka ut i omklädningsrummet och klär av mig. Det har nu Felix också gjort, och rusar in i duschrummet (som skiljs från omklädningsrummet av en tung dörr)  där han sätter igång alla duschar och börjar dansa. Jag ser förvånat på genom en springa mellan duschrummet och dörren, som Richard håller upp. 

Sedan trycker han igen dörren på mina fingrar, vilket gör väldigt ont, och Richard börjar skratta åt det hela.