Dröm #5
#5
30 Juni 2010
Jag, Sebbe och möjligtvis Jonas är på ett område som liknar en dammvägg, i en gång på utsidan av väggen. Vi är jagade av en t-rex som knappt ryms i gången, och flyr i panik. Vi är så panikslagna att Sebbe börjar skratta hysteriskt. Vi hittar en dörr, och skyndar in. Vi tittar ut, och ser t-rexen springa förbi.
Vi går längre in bakom dörren, och kommer snart fram till ett konferensrum där ett par män och kvinnor sitter i möte. En av dem är Jens Markstedts syster, Ida. Vi är fortfarande livrädda, och säger att det finns dinosaurer i byggnaden. Just som de skall kasta ut oss springer ett tiotal mindre raptorer in genom en dörr, och vi ser dem genom glasväggen som skiljer oss och dem.
Alla i rummet slås av panik, och vi springer ut genom en annan dörr, och befinner oss i ett köpcenter som liknar en mässhall. Det är fullt med folk här, och vi är medvetna om raptorerna och t-rexen som när som helst kan nå köpcentret. Vi väljer att inte berätta för någon för att inte sprida panik.
Jag går ifrån de andra och stöter snart på mormor, som håller i en bebis (referens: Lina hade pratat mycket om två bebisar som hon träffat och visat mig bilder). Hon ger mig den, och jag känner snart att den bajsat i sin blöja. Detta blir omedelbart viktigare än dinosaurhotet, och jag vet inte vad jag skall göra åt den hemska lukten.
Jag ger tillbaka bebisen, och alla tycks nu vara medvetna om raptorerna, då panik snabbt sprider sig. Ett larm går igång, och alla försöker nå nödutgångarna. Jag är en av de första som lyckas ta mig ut, och jag är nu på parkeringsplatsen bakom Coop. Det är natt. Jag tycker att det är mycket märkligt att det var så lätt att komma undan; det brukar ju alltid vara just på håret att man klarar sig i alla filmer?
Jag vet att nästan alla jag känner fortfarande är kvar där inne, och jag ser oroligt på när människor strömmar ut och försöker identifiera folk som jag känner. En jämnårig tjej som går på Kaplan men som jag aldrig pratat med kommer fram till mig. Hon tecknar åt mig på teckenspråk, men jag förstår inte vad hon försöker säga. Hon blir mer och mer frustrerad, och säger tillslut "go" och visar att jag ska lämna henne.
Sebbe, Jonas och Jakob sitter i en bil en bit bort och ropar åt mig att komma så att vi kan dra därifrån. Jag sätter mig i bilen, men just som vi börjar köra ser jag X sitta på en stock med några andra. Jag ber Jakob stanna bilen, och springer fram till henne, lättad att en av mina vänner fortfarande lever.
Jag sätter mig brevid henne och berättar hur glad jag är att hon lever. Helt utan vidare kysser hon mig, och vi faller bakåt ned på gräset. Jag säger "vet du, det är blev just en lucid dream för mig, jag kan göra vad jag vill", vilket är sant. Hon svarar "i sådana fall hade jag hoppats att du skulle ta vara på det och kyssa mig igen". Jag vaknar
30 Juni 2010
Jag, Sebbe och möjligtvis Jonas är på ett område som liknar en dammvägg, i en gång på utsidan av väggen. Vi är jagade av en t-rex som knappt ryms i gången, och flyr i panik. Vi är så panikslagna att Sebbe börjar skratta hysteriskt. Vi hittar en dörr, och skyndar in. Vi tittar ut, och ser t-rexen springa förbi.
Vi går längre in bakom dörren, och kommer snart fram till ett konferensrum där ett par män och kvinnor sitter i möte. En av dem är Jens Markstedts syster, Ida. Vi är fortfarande livrädda, och säger att det finns dinosaurer i byggnaden. Just som de skall kasta ut oss springer ett tiotal mindre raptorer in genom en dörr, och vi ser dem genom glasväggen som skiljer oss och dem.
Alla i rummet slås av panik, och vi springer ut genom en annan dörr, och befinner oss i ett köpcenter som liknar en mässhall. Det är fullt med folk här, och vi är medvetna om raptorerna och t-rexen som när som helst kan nå köpcentret. Vi väljer att inte berätta för någon för att inte sprida panik.
Jag går ifrån de andra och stöter snart på mormor, som håller i en bebis (referens: Lina hade pratat mycket om två bebisar som hon träffat och visat mig bilder). Hon ger mig den, och jag känner snart att den bajsat i sin blöja. Detta blir omedelbart viktigare än dinosaurhotet, och jag vet inte vad jag skall göra åt den hemska lukten.
Jag ger tillbaka bebisen, och alla tycks nu vara medvetna om raptorerna, då panik snabbt sprider sig. Ett larm går igång, och alla försöker nå nödutgångarna. Jag är en av de första som lyckas ta mig ut, och jag är nu på parkeringsplatsen bakom Coop. Det är natt. Jag tycker att det är mycket märkligt att det var så lätt att komma undan; det brukar ju alltid vara just på håret att man klarar sig i alla filmer?
Jag vet att nästan alla jag känner fortfarande är kvar där inne, och jag ser oroligt på när människor strömmar ut och försöker identifiera folk som jag känner. En jämnårig tjej som går på Kaplan men som jag aldrig pratat med kommer fram till mig. Hon tecknar åt mig på teckenspråk, men jag förstår inte vad hon försöker säga. Hon blir mer och mer frustrerad, och säger tillslut "go" och visar att jag ska lämna henne.
Sebbe, Jonas och Jakob sitter i en bil en bit bort och ropar åt mig att komma så att vi kan dra därifrån. Jag sätter mig i bilen, men just som vi börjar köra ser jag X sitta på en stock med några andra. Jag ber Jakob stanna bilen, och springer fram till henne, lättad att en av mina vänner fortfarande lever.
Jag sätter mig brevid henne och berättar hur glad jag är att hon lever. Helt utan vidare kysser hon mig, och vi faller bakåt ned på gräset. Jag säger "vet du, det är blev just en lucid dream för mig, jag kan göra vad jag vill", vilket är sant. Hon svarar "i sådana fall hade jag hoppats att du skulle ta vara på det och kyssa mig igen". Jag vaknar
Dröm #4
#4
26 Juni 2010
Jag sitter på en bänk utanför vad som liknar Preem-Frasses, men byggnaden är minst 100 meter hög. Det är vinter, kväll och området utanför är mycket blött och slaskigt. Det är fullt med ungdomar i min ålder där, och de är väldigt högljudda. En kille springer genom slasket, fram till en annan kille som står brevid mig, och slår honom hårt i ansiktet så att han ramlar och börjar blöda. Han som slog skrattar, och den slagna stapplar in på Frasses.
Jag tänker att jag inte kan sitta kvar här, och försöker ställa mig upp, men hela min kropp känns otroligt utmattad, och jag klarar knappt att gå. Jag försöker springa, men ramlar nästan i slasket då jag fått upp fart för att mina ben känns så tunga.
En cutscene-liknande scen, med X svagt cellshadad. Hon står lutad över något, ser bekymrad ut och tittar in i kameran. Hon säger någonting på engelska, och kameran zoomar in hennes öga, som blir till en stjärnhimmel.
Jag är tillbaka utanför Frasses, men har nu ett par slalomskidor på mig. Jag tar mig till toppen av det berg som finns framför mig. Där väntar X och en blond kille (referens: möjligtvis Carlisle från Twilight, som jag sett kvällen innan). De börjar åka nedför berget, och jag hakar på. När vi åkt ett tag säger jag att mellansekvensen var bra skådespelad, men att just det här skidpartiet saknar musik. Jag frågar om jag kanske skulle kunna hjälpa till med musiken, hon säger att det var en bra idé.
Vid bergets fot skiljs vi åt, och jag åker tillbaka mot Frasses.
26 Juni 2010
Jag sitter på en bänk utanför vad som liknar Preem-Frasses, men byggnaden är minst 100 meter hög. Det är vinter, kväll och området utanför är mycket blött och slaskigt. Det är fullt med ungdomar i min ålder där, och de är väldigt högljudda. En kille springer genom slasket, fram till en annan kille som står brevid mig, och slår honom hårt i ansiktet så att han ramlar och börjar blöda. Han som slog skrattar, och den slagna stapplar in på Frasses.
Jag tänker att jag inte kan sitta kvar här, och försöker ställa mig upp, men hela min kropp känns otroligt utmattad, och jag klarar knappt att gå. Jag försöker springa, men ramlar nästan i slasket då jag fått upp fart för att mina ben känns så tunga.
En cutscene-liknande scen, med X svagt cellshadad. Hon står lutad över något, ser bekymrad ut och tittar in i kameran. Hon säger någonting på engelska, och kameran zoomar in hennes öga, som blir till en stjärnhimmel.
Jag är tillbaka utanför Frasses, men har nu ett par slalomskidor på mig. Jag tar mig till toppen av det berg som finns framför mig. Där väntar X och en blond kille (referens: möjligtvis Carlisle från Twilight, som jag sett kvällen innan). De börjar åka nedför berget, och jag hakar på. När vi åkt ett tag säger jag att mellansekvensen var bra skådespelad, men att just det här skidpartiet saknar musik. Jag frågar om jag kanske skulle kunna hjälpa till med musiken, hon säger att det var en bra idé.
Vid bergets fot skiljs vi åt, och jag åker tillbaka mot Frasses.
Dröm #3
#3
21 Juni 2010
Jens Markstedt sitter med mig vid köksbordet på Brännavägen och klagar på hur mesig jag är när det kommer till att festa (referens: Jens hade skrivit till mig på Facebook dagen innan, och pratat om att spela min musik på sina fester). Jag måste kunna släppa loss lite, och han tar med mig till en fest.
Jag vaknar upp i en säng på Brännavägen, och mamma kommer in i rummet. Hon är uppenbart upprörd, och sätter sig på sängkanten. Hon berättar att jag sprungit förbi henne i korridoren till Norrhammarskolans matsal och attackerat henne med en spruta med heroin, som jag sprutade in i hennes arm (referens: jag hade sett filmen Trainspotting dagen innan). Hon säger att hon inte fattar hur jag kunde göra så.
Jag och Jens jagar plötsligt en lång, huvad figur genom ett hus med många trappor. Vi hoppar och rullar i slow motion på bästa Mirror's Edge-manér. Jag har ett maskingevär, typ Scar som ligger till höger i mitt synfält, som i ett FPS. Den okända figuren står utmattad vid en cykel utanför huset, och jag ser att det är Lonnakko. Jag säger att om det var honom vi jagade, varför behöver vi då maskingevär?
21 Juni 2010
Jens Markstedt sitter med mig vid köksbordet på Brännavägen och klagar på hur mesig jag är när det kommer till att festa (referens: Jens hade skrivit till mig på Facebook dagen innan, och pratat om att spela min musik på sina fester). Jag måste kunna släppa loss lite, och han tar med mig till en fest.
Jag vaknar upp i en säng på Brännavägen, och mamma kommer in i rummet. Hon är uppenbart upprörd, och sätter sig på sängkanten. Hon berättar att jag sprungit förbi henne i korridoren till Norrhammarskolans matsal och attackerat henne med en spruta med heroin, som jag sprutade in i hennes arm (referens: jag hade sett filmen Trainspotting dagen innan). Hon säger att hon inte fattar hur jag kunde göra så.
Jag och Jens jagar plötsligt en lång, huvad figur genom ett hus med många trappor. Vi hoppar och rullar i slow motion på bästa Mirror's Edge-manér. Jag har ett maskingevär, typ Scar som ligger till höger i mitt synfält, som i ett FPS. Den okända figuren står utmattad vid en cykel utanför huset, och jag ser att det är Lonnakko. Jag säger att om det var honom vi jagade, varför behöver vi då maskingevär?
Dröm #2
#2
9 Juni 2010
Jag befinner mig i Norrhammarskolans omklädningsrum i idrottshuset. Felix Vallmark från EC2ITS, Jonas Pettersson och Richard Stenlund är också där. Jag har full vintermundering på mig, med jacka, täckbyxor, skor och en tung ryggsäck på ryggen. Jag tar fram min iPhone och räcker över den till Jonas och säger "läs mina anteckningar, jag har också börjat skriva ned mina drömmar! Men jag behöver ett smidigt sätt att kunna ha telefonen i sängen på, utan att riskera att den åker i golvet."
Jonas tar telefonen, men startar istället Lumines (referens: jag hade laddat ned ett Lumines-demo dagen innan), och vill inte läsa om mina drömmar.
Jag vet att jag borde duscha med alla dessa kläder på, och ber Felix kolla så att min ryggsäck är ordentligt stängd. Sedan går jag in i duschrummet, men blir genast tveksam. Är detta verkligen nödvändigt? Jag går snabbt tillbaka ut i omklädningsrummet och klär av mig. Det har nu Felix också gjort, och rusar in i duschrummet (som skiljs från omklädningsrummet av en tung dörr) där han sätter igång alla duschar och börjar dansa. Jag ser förvånat på genom en springa mellan duschrummet och dörren, som Richard håller upp.
Sedan trycker han igen dörren på mina fingrar, vilket gör väldigt ont, och Richard börjar skratta åt det hela.
9 Juni 2010
Jag befinner mig i Norrhammarskolans omklädningsrum i idrottshuset. Felix Vallmark från EC2ITS, Jonas Pettersson och Richard Stenlund är också där. Jag har full vintermundering på mig, med jacka, täckbyxor, skor och en tung ryggsäck på ryggen. Jag tar fram min iPhone och räcker över den till Jonas och säger "läs mina anteckningar, jag har också börjat skriva ned mina drömmar! Men jag behöver ett smidigt sätt att kunna ha telefonen i sängen på, utan att riskera att den åker i golvet."
Jonas tar telefonen, men startar istället Lumines (referens: jag hade laddat ned ett Lumines-demo dagen innan), och vill inte läsa om mina drömmar.
Jag vet att jag borde duscha med alla dessa kläder på, och ber Felix kolla så att min ryggsäck är ordentligt stängd. Sedan går jag in i duschrummet, men blir genast tveksam. Är detta verkligen nödvändigt? Jag går snabbt tillbaka ut i omklädningsrummet och klär av mig. Det har nu Felix också gjort, och rusar in i duschrummet (som skiljs från omklädningsrummet av en tung dörr) där han sätter igång alla duschar och börjar dansa. Jag ser förvånat på genom en springa mellan duschrummet och dörren, som Richard håller upp.
Sedan trycker han igen dörren på mina fingrar, vilket gör väldigt ont, och Richard börjar skratta åt det hela.
Dröm #1
#1
8 juni 2010
Det är sommar, varmt och soligt. Jag befinner mig på en lantaktig plats, utan tydligt mål. Jag passerar Bosse Lerner (idrottslärare, Norrhammar). Han ropar "snygg frisyr!", och jag tycker att det känns lika märkligt som om det varit på riktigt.
Det slår mig plötsligt att mitt ena knä behöver opereras (referens: min morfar hade just opererat vänster knä), och jag vet att det är Felix Ros som skall operera mig. Felix står framför mig och jag frågar om han verkligen är utbildad inom sådant, och han svarar "ja, jo lite".
Jag ligger ned på gräset framför en gammal träbyggnad (typ husen i bonnstan) och Felix håller i en såg. Jag undrar vad jag skall få för typ av bedövning, och han säger att jag inte kommer att känna någonting. Jag får en enorm mängd Alvedon, och de gör mig snabbt sömnig.
I samma takt som jag somnar i drömmen vaknar jag i verkligheten. När jag är mer vaken än sovandes tror jag fortfarande att drömmen är verklig, och är rädd för att somna för att Felix då kommer att börja såga i mitt ben. Därför gör jag mig själv klarvaken, och kommer på att det hela var en dröm.
8 juni 2010
Det är sommar, varmt och soligt. Jag befinner mig på en lantaktig plats, utan tydligt mål. Jag passerar Bosse Lerner (idrottslärare, Norrhammar). Han ropar "snygg frisyr!", och jag tycker att det känns lika märkligt som om det varit på riktigt.
Det slår mig plötsligt att mitt ena knä behöver opereras (referens: min morfar hade just opererat vänster knä), och jag vet att det är Felix Ros som skall operera mig. Felix står framför mig och jag frågar om han verkligen är utbildad inom sådant, och han svarar "ja, jo lite".
Jag ligger ned på gräset framför en gammal träbyggnad (typ husen i bonnstan) och Felix håller i en såg. Jag undrar vad jag skall få för typ av bedövning, och han säger att jag inte kommer att känna någonting. Jag får en enorm mängd Alvedon, och de gör mig snabbt sömnig.
I samma takt som jag somnar i drömmen vaknar jag i verkligheten. När jag är mer vaken än sovandes tror jag fortfarande att drömmen är verklig, och är rädd för att somna för att Felix då kommer att börja såga i mitt ben. Därför gör jag mig själv klarvaken, och kommer på att det hela var en dröm.
