Har spenderat större delen av skoldagen åt att låtificera en melodi jag plinkat fram på mitt piano. Halvvägs in i produktioner märker jag hur pinsamt likt det är musiken i Det där andra Spelet.

Jag är för övrigt den första personen i världen att använda ordet Makeoverification på internet.

Det finns ett soundtrack som jag tycks ha glömt fullkomligt när jag skrev min topplista över bästa spelsoundtracks. Sonic Adventure 2: Battle, vilket mycket väl kan vara Det sista bra Sonic-spelet. Det hade variation (även om Sonic och Shadow's partier var de enda som egentligen var riktigt bra), flera långa kampanjer, men framförallt genomgående grym musik (undantaget Knuckles-banornas minst sagt pinsamma försök till hip-hop).

 

 

-Kläm in någonstans mellan Super Mario World och Half-Life 2

Vi var nog alla i shock när jag berättade hur mitt Bad Company 2-inköp gått felfritt på alla plan, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Ni kan alla vara lugna, jag vet nu vari problemet låg den dagen.

Klockan är 18.00, och jag lägger skivan i disc tray'en. Rummer är städat, nedsläckt, och ljudet är cranked to 11.
Jag imponeras av hur spelets prolog är förlagd i Japan under andra världkriget. Ca. tio sekunder in får jag ett sms från Lina. Jag pausar lugnt och svarar på det. Återupptar spelet, och får spendera dryga tio sekunder med det innan jag får ytterligare ett meddelande, denna gång från Natalie. Visst, tänker jag. Jag förklarar bara att jag är upptagen, sedan ska det vara lugnt. Innan jag hunnit stänga mobilen ringer Sebbe och vill höra ifall spelet är bra, och jag förklarar att jag inte riktigt tycks kunna komma igång med det. Ett par minuter senare tror jag mig äntligen få leva mig in i spelet, mobilen ligger undanstoppad så att jag inte märker ifall någon försöker få tag på mig.
Då tittar mamma in i mitt rum, och frågar ifall jag kommit ihåg att gå ut med Dyxie. Jag fäller en stilla tår och lägger ned handkontrollen.

När jag 20 minuter senare tar av Dyxie halsbandet och går upp på mitt rum känner jag hoppet återvända. Time to waste some japs. Men nej. Nu ringer Lonnakko. Jag tvekar, men tänker att han faktiskt brukar ha någonting att säga när han ringer. Han undrar ifall jag vill följa med till Dallas, men bemöts av en röst i andra änden som går genom alla känslostadier som följer efter en traumatisk händelse. Ilska, sorg, ånger, förnekelse, acceptans. Jag kommer aldrig att få spela Battlefield: Bad Company 2.

När Lonnakko ett par minuter senare blivit den oförtjänta syndabocken för all världens olycka har jag inget hopp om att jag denna gång kommer att få spela i mer än ett par sekunder innan nästa avledande händelse inträffar. Jag trycker på Start, och som på beställning busvisslar mamma längst ned i trappen. Detta betyder att middagen är serverad. Med en tom blick styr jag stegen mot nedervåningen. Känslocykeln är påväg att upprepas.

När jag för tredje gången slår mig ned i soffan har jag inte längre några som helst förhoppningar om att ens ta mig förbi förtexterna. Jag spelar ett par minuter innan jag får ett sms. Jag bryr mig inte om att läsa det, men meddelandet får skärmen att lysa. Jag sneglar reflexmässigt mot den, och ser den inbyggda klockan i övre hörnet. Plötsligt minns jag, och får till sist se mig själv slutgiltigt besegrad. Det är dags att fara ned till stan och hämta ut biobiljetter till Alice i Underlandet. Den kommer att räcka till klockan 23.15. Och även om jag skulle lyckas ta mig hem utan sällskap är det på tok för sent för att spela på den volym det här spelet förtjänar (Bad Company 2 är det andra spelet efter Bad Company att utnyttja Dolbys HD-ljud-teknik, vilket gör att det, med rätt utrustning, låter helt fantastiskt verklighetstroget). Jag ser därför ingen poäng i att spela det, och går till sängs med något ledset i ansiktet.

Jag måste få lätta mitt hjärta i en fråga som gnagt i mig så länge jag kan minnas.

Alla som äger en konsol eller använder sin PC för att spela har hört kommentaren "är det kul att springa runt och skjuta varandra" minst femtioelva tusen gånger, gärna från någon som aldrig i sitt liv rört en handkontroll. Av någon anledning vill jag gärna göra en liknelse vid deckarfilmer (så kan även min mor relatera till det).

Vi tänker oss att FPS-genren i spel (skjutarspel) är deckargenren i film. Vi kan även tänka oss att, att se ett spel utan att själv spela det är som att titta på denna deckarfilm utan något ljud. Allt det som i båda fallen ger inlevelse och en upplevelse på ett något slags emotionellt plan plockas bort. Lägg till detta att de som använder ord som "skjutspel" oftast lägger kommentaren då de går förbi och ser vad som händer i bara ett par sekunder.

Sammanfattningsvis: Hur kul ser dessa spel jag spelar dagar i ända, som bara exploderar och skriker, ut att vara?
Ungefär lika roligt som att snabbt gå förbi en tystad skärm som visar någon som sitter vid ett skrivbord och ser upprörd ut, kan jag tänka mig. Och de är ju alla precis likadana, eller hur?

Nu när jag ändå har din uppmärksamhet, och du är villig att bli visare, låt mig visa dig någonting du inte ser när du passerar tv'n och störs av att alla bara skriker.

 

PS. Så råkar ju skjutarspel vara den bästa och snabbaste vägen till en tillfredsstälande adrenalinkick en helt vanlig vardag också.

Aint it purtyful?

 

Ja, eh... det här känns minst sagt märkligt. Battlefield: Bad Company 2 har haft 4 mars som releasedatum sedan flera månader tillbaka. Idag är det den 4 mars, och spelet hade mycket riktigt anlänt till GAME i Skellefteå. Jag gick dit från min praktik på Thomson på lunchen, och sade att jag bokat spelet. Mitt namn fanns i bokningslistan, och jag halade upp betal- och bonuskort. Jag betalade för mig, och fick en påse i handen. Jag fick till och med Limited Edition, utan att ha bett om det. Det innehåller inte mycket, men är heller inte dyrare än vanliga utgåvan.
Inköpet gick snabbt och smärtfritt, och nu ligger spelet här brevid mig på skrivbordet.

Detta är mycket märkligt.

Things are starting to shape up quite nicely.
Jag anser mig vara i stort sett klar med själva modellen, och har under dagen försökt klura ut hur satan man får texturer på åbäket. Då det tog dryga tre timmar att få en någorlunda trovärdig textur på magasinet misstänker jag starkt att det finns bättre sätt att göra det på.