Vi var nog alla i shock när jag berättade hur mitt Bad Company 2-inköp gått felfritt på alla plan, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Ni kan alla vara lugna, jag vet nu vari problemet låg den dagen.

Klockan är 18.00, och jag lägger skivan i disc tray'en. Rummer är städat, nedsläckt, och ljudet är cranked to 11.
Jag imponeras av hur spelets prolog är förlagd i Japan under andra världkriget. Ca. tio sekunder in får jag ett sms från Lina. Jag pausar lugnt och svarar på det. Återupptar spelet, och får spendera dryga tio sekunder med det innan jag får ytterligare ett meddelande, denna gång från Natalie. Visst, tänker jag. Jag förklarar bara att jag är upptagen, sedan ska det vara lugnt. Innan jag hunnit stänga mobilen ringer Sebbe och vill höra ifall spelet är bra, och jag förklarar att jag inte riktigt tycks kunna komma igång med det. Ett par minuter senare tror jag mig äntligen få leva mig in i spelet, mobilen ligger undanstoppad så att jag inte märker ifall någon försöker få tag på mig.
Då tittar mamma in i mitt rum, och frågar ifall jag kommit ihåg att gå ut med Dyxie. Jag fäller en stilla tår och lägger ned handkontrollen.

När jag 20 minuter senare tar av Dyxie halsbandet och går upp på mitt rum känner jag hoppet återvända. Time to waste some japs. Men nej. Nu ringer Lonnakko. Jag tvekar, men tänker att han faktiskt brukar ha någonting att säga när han ringer. Han undrar ifall jag vill följa med till Dallas, men bemöts av en röst i andra änden som går genom alla känslostadier som följer efter en traumatisk händelse. Ilska, sorg, ånger, förnekelse, acceptans. Jag kommer aldrig att få spela Battlefield: Bad Company 2.

När Lonnakko ett par minuter senare blivit den oförtjänta syndabocken för all världens olycka har jag inget hopp om att jag denna gång kommer att få spela i mer än ett par sekunder innan nästa avledande händelse inträffar. Jag trycker på Start, och som på beställning busvisslar mamma längst ned i trappen. Detta betyder att middagen är serverad. Med en tom blick styr jag stegen mot nedervåningen. Känslocykeln är påväg att upprepas.

När jag för tredje gången slår mig ned i soffan har jag inte längre några som helst förhoppningar om att ens ta mig förbi förtexterna. Jag spelar ett par minuter innan jag får ett sms. Jag bryr mig inte om att läsa det, men meddelandet får skärmen att lysa. Jag sneglar reflexmässigt mot den, och ser den inbyggda klockan i övre hörnet. Plötsligt minns jag, och får till sist se mig själv slutgiltigt besegrad. Det är dags att fara ned till stan och hämta ut biobiljetter till Alice i Underlandet. Den kommer att räcka till klockan 23.15. Och även om jag skulle lyckas ta mig hem utan sällskap är det på tok för sent för att spela på den volym det här spelet förtjänar (Bad Company 2 är det andra spelet efter Bad Company att utnyttja Dolbys HD-ljud-teknik, vilket gör att det, med rätt utrustning, låter helt fantastiskt verklighetstroget). Jag ser därför ingen poäng i att spela det, och går till sängs med något ledset i ansiktet.