Ett utav mina klipp på Youtube har börjat ta fart, och kom idag över 200,000 visningar. För att fira detta tänkte jag uppmärksamma några av de mer tänkvärda kommentarerna den samlat på sig under de månader den legat uppe för världen att ta del av.

Kommentarerna gäller en video där jag dragit ut en låt 800%, för att göra den mer till en avslappnande upplevelse än en faktisk låt.

Klippet hittar du här:
http://www.youtube.com/watch?v=qYgc1aPeHXU

---

On behalf of everyone who watches this video i would like to be the first to call you a cunt. -Khanisghen

Uncharted 3 briljerar på i princip alla punkter. Det är ett av de vackraste, mest varierade, oförutsägbara och genomgående imponerande spelen på mycket länge. Och just därför sticker de små sakerna ut. Som till exempel förändringarna i de nya karaktärsmodellerna. I de flesta fall är de till det bättre; sättet ögonen rör sig är mänskligare och mer trovärdigt än någonsin, och Drake's löjligt detaljerade ansikte förmedlar alla tänkbara känslor utan att han ens behöver säga något.

Men inte alla förändringar är till det bättre, och en sak sticker ut mer än något annat: Elena.
Elena är Drake's on-off love interest, och är fascinerande just för att hon är så stark och oberoende. Detta reflekterades även i hennes utseende, som kategoriserades 'vacker', snarare än 'sexig'. Men någon på Naughty Dog tyckte att detta behövdes ändras på till Uncharted 3, och resultatet är någonting som lutar mer mot en halvasiatisk underklädesmodell snarare än en brådmogen journalist som inte tar någon skit.

 

Uncharted lägger stor fokus på karaktärerna, så även jag.

Jag är beroende av ett spel som inte ens är ute ännu. Det har aldrig hänt förut. Jag gjorde en wallpaper för att stilla behovet en stund.

http://i52.tinypic.com/2dw53de.jpg

Varje frame var som att se en helt ny färg.

Kära Capcom, kan ni vara så goda och sluta vara girigt lata och hora ut era bästa spelserier till den som räcker upp handen först?
Det började mindre allvarligt när Bionic Commando för två år sedan överlämnades till svenska GRIN. Spelet var sisådär, sålde bajs, och GRIN tvingades stänga. Dead Rising 2 överläts till Blue Castle Games i USA, som spelade safe, och spelet säljer väl. På Tokyo game show berättade man att Devil May Cry skulle få en reboot (anledning?), och att den gamla Dante och hans story slopats helt. Utveckligen hade man överlåtit till Ninja Theory i England.

Nu senast verkar det som om man även lottat bort sin överlägset starkaste franchise, Resident Evil.
Denna skall nu, enligt rykten som man inte gör mycket för att falskförklara, utvecklas av Slant Six, som tidigare arbetat med två SOCOM-spel till PSP. Wait, what?

Samma sak hände med Silent Hill, som även den serien överläts till en västerländsk utvecklare. Där den sedan dog en snabb, smärtsam död. Att inte någon av dessa utvecklare är japanska gör Keiji Inafunes uttalande "den japanska spelindustrin är slut, död" än mer sant. Japan, som brukade vara en outtömlig källa för innovation och nyskapane design, tycks blekare för varje år.

Förutom vart fjärde år, då Team ICO släpper ett extremt underskattat mästerverk.

Upptäckte två gamla sparkonton innehållandes 100 respektive 800kr. Fick VISA-kortet i brevlådan, tillsammans med Bioshock, som jag köpt för 88kr. Har tre timmar hål och är hemma. Hockey med friends and family senare. Det här är en decent dag.

#1. Ifall en av varulvarna rakar av sig all päls i varulvsform, återgår till människoform och sedan transformerar sig tillbaka till varulv, har denne då kvar sin päls?

#2. Ponera att han eller hon fortfarande har päls. Kan denne då raka av det och upprepa denna process ett obegränsat antal gånger, och därigenom teoretiskt sett kunna skapa oändligt mycket massa? Och kan denne, teoretiskt sett, skapa ett svart hål på detta vis?

#3. Vad händer ifall en varulv, i sin människoform, blir instängd i en oförstörbar låda så att denne precis ryms, och sedan transformerar sig till sin varulvsform? Kommer förvandlingen att stanna upp när det inte finns mer utrymme i lådan, eller kommer förvandlingen fullbordas och bilda en perfekt köttkub med oerhört hög densitet?

Obsessive–compulsive disorder (OCD) is an anxiety disorder characterized by intrusive thoughts that produce anxiety, by repetitive behaviors aimed at reducing anxiety, or by a combination of such thoughts (obsessions) and behaviors (compulsions).  The acts of those who have OCD may appear paranoid and come across to others as psychotic. However, OCD sufferers generally recognize their thoughts and subsequent actions as irrational, and they may become further distressed by this realization.

OCD is the fourth-most common mental disorder and is diagnosed nearly as often as asthma and diabetes mellitus. In the United States, one in 50 adults has OCD. The phrase "obsessive–compulsive" has become part of the English lexicon, and is often used in an informal or caricatured manner to describe someone who is meticulous, perfectionistic, absorbed in a cause, or otherwise fixated on something or someone. Although these signs may be present in OCD, a person who exhibits them does not necessarily have OCD.

A typical person with OCD performs tasks, or compulsions, to seek relief from obsession-related anxiety. Within and among individuals, the initial obsessions, or intrusive thoughts, can vary in their clarity and vividness. A relatively vague obsession could involve a general sense of disarray or tension, accompanied by a belief that life cannot proceed as normal while the imbalance remains. A more articulable obsession could be a preoccupation with the thought or image of someone close to them dying. Other obsessions concern the possibility that someone or something other than oneself - such as God, the Devil, or disease - will harm either the person with OCD or the people or things that the person cares about.

Individuals with OCD are aware that their thoughts and behavior are not rational, but they feel bound to comply with them to fend off feelings of panic or dread. Some common compulsions include counting specific things (such as footsteps) or in specific ways (for instance, by intervals of two) and doing other repetitive actions, often with atypical sensitivity to numbers or patterns. People might repeatedly wash their hands or clear their throats, making sure certain items are in a straight line, repeatedly check that their parked cars have been locked before leaving them, constantly organizing in a certain way, turn lights on and off, keep doors closed at all times, touch objects a certain number of times before exiting a room, walk in a certain routine way like only stepping on a certain color of tile, or have a routine for using stairs, such as always finishing a flight on the same foot.

People with OCD rely on compulsions as an escape from their obsessive thoughts; however, they are aware that the relief is only temporary, that the intrusive thoughts will soon come back. People with OCD can use rationalizations to explain their behavior; however these rationalizations do not apply to the overall behavior but to each instance individually; for example, a person compulsively checking the front door may argue that the time taken and stress caused by one more check of the front door is much less than the time and stress associated with being robbed, and thus the check is the better option. In practice, after that check, the person is still not sure and deems it is still better in terms of time and stress to do one more check, and this reasoning can continue as long as necessary.

PS. Sänk till 50, det går inte med 52.

*sigh* Alright, jag gör det.
Jag skriver ett enkelt och regelrätt blogginlägg. 

Jag har förvisso inte lagt beslag på något "riktigt" sommarjobb i år heller, men mor min håller mig sysselsatt i trädgården de dagar som orken finns. Jag har hittils klippt häcken och grävt ur och fyllt igen vad som slutligen är tänkt att bli en sittplats under äppelträdet, och såklart hållit gräset någorlunda i schack.
Jag har också rivit altanräcket (på beställning, såklart), och lär blir ansvarig för att sätta upp det nya.

Detta får dock vänta en stund, då The Jaegarvaegerz flyger till London imorgon bitti. Klockan är dock över tolv, så jag antar att det vore mer korrekt att säga att vi flyger i bitti. Vi är där till på söndag, så I need you to be strong, Lonnakko.
Vi har wifi på hotellet, och jag har med mig datorn, så jag ska se till att inte uppdatera min blogg en enda gång. Tycker det skulle vara coolt att ha skrivit en låt i London, bara.

När vi kommer hem dröjer det bara fem dagar tills jag utnyttjar min förtur på Lonnabästiväääärldens plånbok, och köper mig en PS3 120gb (EN Xbox, ETT Wii, ETT Playstation). Lonnakko can come too. Sedan skall vi visa Jonas who's boss (Jonas är boss).

Den 14 januari 2008. Marcus Lundmark sitter vid köksbordet och har just dragit hem en lagom laglig version av FL Studio. Marie Picasso har just vunnit Idol, och vinnarlåten This Moment massakreras snart av klumpig mastering och bedövande bas.

Sedan dess har hundratals, kanske tusentals timmar arbete resulterat i 42 minuter musik.

Två och ett halvt år senare, den 20 juli 2010, putsar han bort de sista skavankerna på sitt debutalbum: Diversity.

Puh. 50h+ arbete, 60h+ renderingstid, 10h+ photoshop.

 

öppna i nytt fönster,

annars blir det liksom...väldigt litet.

Mitt kall. Jag har funnit det.

När eftertexterna rullat och alla moviegoers lämnat sin plats i biografen letar man överblivet godis, mat och dryck. Det är inte alls ovanligt att värdet på det man hittar överstiger det biljetten till filmen kostat. Som den gången jag hittade två halvätna Gott&Blandat, en orörd stor popcornbägare med orörd stor cola, och ett par solglasögon (!). Ibland åker man på en nit och hittar bara en oöppnad Dr. Pepper ('can you handle the taste?' -hell no!) eller kalla varma baconchips. I have yet att lämna biografen tomhänt, dock. Call me disgusting, see if I care. Jag känner lukten av en snusprilla på botten av en cola på mils avstånd, och vet när det är grönt ljus att inta upphittad mat.

I fredags var vi (the usual suspects) i 1:an och såg Kick Ass. Jag skulle kunna gnälla på hur fantastiskt fel det är att sätta en elvaårig flicka att vara stenhårt uppfostrad sedan födseln att bli en hänsynslös mördarmaskin, men det tar inte ifrån filmen att den är riktigt, riktigt bra. -Men det är inte därför jag är här.
Jag skall redovisa post-movie-fynden. Då detta var en av de sorgligaste filmpremiärerna jag varit på (dryga femton personer såg filmen, the ususal suspects på första raden inräknade) var som väntat godisjakten en besvikelse.

Dock hittade jag en stek.

this picture is funny because it has a cat in it

Det finns ett soundtrack som jag tycks ha glömt fullkomligt när jag skrev min topplista över bästa spelsoundtracks. Sonic Adventure 2: Battle, vilket mycket väl kan vara Det sista bra Sonic-spelet. Det hade variation (även om Sonic och Shadow's partier var de enda som egentligen var riktigt bra), flera långa kampanjer, men framförallt genomgående grym musik (undantaget Knuckles-banornas minst sagt pinsamma försök till hip-hop).

 

 

-Kläm in någonstans mellan Super Mario World och Half-Life 2

Jag måste få lätta mitt hjärta i en fråga som gnagt i mig så länge jag kan minnas.

Alla som äger en konsol eller använder sin PC för att spela har hört kommentaren "är det kul att springa runt och skjuta varandra" minst femtioelva tusen gånger, gärna från någon som aldrig i sitt liv rört en handkontroll. Av någon anledning vill jag gärna göra en liknelse vid deckarfilmer (så kan även min mor relatera till det).

Vi tänker oss att FPS-genren i spel (skjutarspel) är deckargenren i film. Vi kan även tänka oss att, att se ett spel utan att själv spela det är som att titta på denna deckarfilm utan något ljud. Allt det som i båda fallen ger inlevelse och en upplevelse på ett något slags emotionellt plan plockas bort. Lägg till detta att de som använder ord som "skjutspel" oftast lägger kommentaren då de går förbi och ser vad som händer i bara ett par sekunder.

Sammanfattningsvis: Hur kul ser dessa spel jag spelar dagar i ända, som bara exploderar och skriker, ut att vara?
Ungefär lika roligt som att snabbt gå förbi en tystad skärm som visar någon som sitter vid ett skrivbord och ser upprörd ut, kan jag tänka mig. Och de är ju alla precis likadana, eller hur?

Nu när jag ändå har din uppmärksamhet, och du är villig att bli visare, låt mig visa dig någonting du inte ser när du passerar tv'n och störs av att alla bara skriker.

 

PS. Så råkar ju skjutarspel vara den bästa och snabbaste vägen till en tillfredsstälande adrenalinkick en helt vanlig vardag också.

Aint it purtyful?

 

Things are starting to shape up quite nicely.
Jag anser mig vara i stort sett klar med själva modellen, och har under dagen försökt klura ut hur satan man får texturer på åbäket. Då det tog dryga tre timmar att få en någorlunda trovärdig textur på magasinet misstänker jag starkt att det finns bättre sätt att göra det på.